Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

noll och värda att glömma. På något sätt fick vi alla som var med för oss, att Bligh var
skulden till doktorns död, inte till Bacchus utlevade kropps död men väl till hans själs
slocknande. Vi insåg plötsligt att Bacchus måste ha lidit lika svårt under Bligh som vi
andra, men att han hade kunnat behärska och maskera sitt lidande bättre än någon
annan. Och Bligh läste ritualen som om han läste högt ur loggboken. Utan tvekan
tänkte Bligh så länge jordfästningen pågick bara på brödfrukterna och på sina grisar
ombord. Tänker människan någonsin på sin hustru och sina barn i England? Aldrig
har han för någon berättat om sin familj eller om sitt privatliv, om han nu har något.
Det mest intima samtalsämne han någonsin har fört på tal har varit hans mage och
dess tömningar. Vad han än är, så inte är han engelsman.
Maimiti, vi avseglar nu snart. Brödfrukterna börjar fylla lastrummen. Så snart de
är proppfyllda skiljs vi och ses vi aldrig mer igen. Det är fruktansvärt och sorgligt men
sant. Din värld, ditt paradis, din ljusa sorglösa överflödande välfärdslustgård berövas
oss av sanningen, plikten, verkligheten, kapten Bligh och England. Gud berövar mig
ditt paradis för att åter kasta mig in i Blighs helvete. Ja, gråt, min älskade, men hur
mycket du än gråter så kan din sorg, smärta och saknad inte överträffa min. Du lever i
lyckans land och förlorar bara ett åt tragik förutbestämt sorgebarn, men jag förlorar en
lycka som jag aldrig trodde att var möjlig och vars like jag aldrig har upplevat förut,
och jag förlorar denna gudomliga lycka för evigt. Ja, Tahiti och Söderhavet är
paradiset på jorden, och säll är envar som hör hemma här.
Stackars oss alla som måste lämna denna ljuva dröm som dock är verklighet! Hur
skall det bli möjligt för den ädle Edward Young, min vän, att skiljas från sin strålande
aftonstjärna Taurua? Och den gode George Stewart, hur skall han kunna leva utan sin
söta rara lilla Peggy? Och Alexander Smith, som inte har lärt sig ett ord tahitiska på tre
månader, hur skall han kunna skiljas från sitt bättre jag, den goda Paraha Iti, som han
för enkelhetens skull kallar Balhadi? Ingen är så brittisk av oss som Smith, och ändå
finns det knappast någon ringare och enklare sjöman ombord än han. Han tycks tro att
hela världen är England och att engelska är hela världens modersmål. Ingen skulle
kunna inbilla honom att det finns mänskor i världen som inte kan fatta vad man säger
på engelska. Han tror att England är världens medelpunkt, denna vilsna ö bortom
dimmorna, och att det inte funnes någon värld om inte England fanns. Om man frågar
honom: "Tror du verkligen att hela världen är lika engelsk som du?" så svarar han: "Så
klart att den är!" Och han menar det.
Maimiti vill hålla mig kvar liksom Kirke, Ogygia och sirenerna ville hålla kvar
Odysseus. Men skilsmässan är oundviklig. Jag måste ut, bort från ön, tillbaka ut på de
eviga öde vidderna och hem till England för att där bota Blighs orättvisa med rättvisa.
Jag kan inte stanna hos dig, Maimiti, min älskade, och du vet det lika väl som jag. Du
försöker vägra att veta det, men vad som är sant kan man inte vägra att veta. O
klokaste förstånd och trognaste moderlighet till infödingsdotter av Söderhavets
förnämsta familj! Var skall jag någonsin finna din like? Jag vet alltför väl att jag aldrig
någonsin kommer att finna någon som ens i ringaste mån liknar dig. Du är
fullkomlighetens drottning, Maimiti, och aldrig skall jag glömma dig. Du har lärt mig
att det finns en annan och bättre verklighet än kapten Blighs.
Vem ombord lämnar inte Tahiti med saknad? Det finns ingen ombord som
frivilligt kan ta avsked av ön. Till och med kapten Bligh, världens okänsligaste
människa, ser buttrare ut än vanligt inför förberedelserna till avfärd. Ingen ser fram
emot hemresan och återkomsten till England med entusiasm. Alla ser bakåt mot
Tahitivistelsen som till det underbaraste som de någonsin har fått uppleva i livet.
Vi har på Tahiti blivit behandlade som människor. Det är det som har satt sina
spår i oss. Vi har aldrig förr blivit behandlade som människor. Engelska flottan har
alltid behandlat oss som hundar och råttor och kräk, som bara tåldes för att vi
behövdes. En man som en gång har fått inse vad det är att leva som en människa kan
192