Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
noll och värda att glömma. På något sätt fick vi alla som var med för oss, att Bligh var<br />
skulden till doktorns död, inte till Bacchus utlevade kropps död men väl till hans själs<br />
slocknande. Vi insåg plötsligt att Bacchus måste ha lidit lika svårt under Bligh som vi<br />
andra, men att han hade kunnat behärska och maskera sitt lidande bättre än någon<br />
annan. Och Bligh läste ritualen som om han läste högt ur loggboken. Utan tvekan<br />
tänkte Bligh så länge jordfästningen pågick bara på brödfrukterna och på sina grisar<br />
ombord. Tänker människan någonsin på sin hustru och sina barn i England? Aldrig<br />
har han för någon berättat om sin familj eller om sitt privatliv, om han nu har något.<br />
Det mest intima samtalsämne han någonsin har fört på tal har varit hans mage och<br />
dess tömningar. Vad han än är, så inte är han engelsman.<br />
Maimiti, vi av<strong>se</strong>glar nu snart. Brödfrukterna börjar fylla lastrummen. Så snart de<br />
är proppfyllda skiljs vi och <strong>se</strong>s vi aldrig mer igen. Det är fruktansvärt och sorgligt men<br />
sant. Din värld, ditt paradis, din ljusa sorglösa överflödande välfärdslustgård berövas<br />
oss av sanningen, plikten, verkligheten, kapten Bligh och England. Gud berövar mig<br />
ditt paradis för att åter kasta mig in i Blighs helvete. Ja, gråt, min älskade, men hur<br />
mycket du än gråter så kan din sorg, smärta och saknad inte överträffa min. Du lever i<br />
lyckans land och förlorar bara ett åt tragik förutbestämt sorgebarn, men jag förlorar en<br />
lycka som jag aldrig trodde att var möjlig och vars like jag aldrig har upplevat förut,<br />
och jag förlorar denna gudomliga lycka för evigt. Ja, Tahiti och Söderhavet är<br />
paradi<strong>se</strong>t på jorden, och säll är envar som hör hemma här.<br />
Stackars oss alla som måste lämna denna ljuva dröm som dock är verklighet! Hur<br />
skall det bli möjligt för den ädle Edward Young, min vän, att skiljas från sin strålande<br />
aftonstjärna Taurua? Och den gode George Stewart, hur skall han kunna leva utan sin<br />
söta rara lilla Peggy? Och Alexander Smith, som inte har lärt sig ett ord tahitiska på tre<br />
månader, hur skall han kunna skiljas från sitt bättre jag, den goda Paraha Iti, som han<br />
för enkelhetens skull kallar Balhadi? Ingen är så brittisk av oss som Smith, och ändå<br />
finns det knappast någon ringare och enklare sjöman ombord än han. Han tycks tro att<br />
hela världen är England och att engelska är hela världens modersmål. Ingen skulle<br />
kunna inbilla honom att det finns mänskor i världen som inte kan fatta vad man säger<br />
på engelska. Han tror att England är världens medelpunkt, denna vilsna ö bortom<br />
dimmorna, och att det inte funnes någon värld om inte England fanns. Om man frågar<br />
honom: "Tror du verkligen att hela världen är lika engelsk som du?" så svarar han: "Så<br />
klart att den är!" Och han menar det.<br />
Maimiti vill hålla mig kvar liksom Kirke, Ogygia och sirenerna ville hålla kvar<br />
Odys<strong>se</strong>us. Men skilsmässan är oundviklig. Jag måste ut, bort från ön, tillbaka ut på de<br />
eviga öde vidderna och hem till England för att där bota Blighs orättvisa med rättvisa.<br />
Jag kan inte stanna hos dig, Maimiti, min älskade, och du vet det lika väl som jag. Du<br />
försöker vägra att veta det, men vad som är sant kan man inte vägra att veta. O<br />
klokaste förstånd och trognaste moderlighet till infödingsdotter av Söderhavets<br />
förnämsta familj! Var skall jag någonsin finna din like? Jag vet alltför väl att jag aldrig<br />
någonsin kommer att finna någon som ens i ringaste mån liknar dig. Du är<br />
fullkomlighetens drottning, Maimiti, och aldrig skall jag glömma dig. Du har lärt mig<br />
att det finns en annan och bättre verklighet än kapten Blighs.<br />
Vem ombord lämnar inte Tahiti med saknad? Det finns ingen ombord som<br />
frivilligt kan ta avsked av ön. Till och med kapten Bligh, världens okänsligaste<br />
människa, <strong>se</strong>r buttrare ut än vanligt inför förberedel<strong>se</strong>rna till avfärd. Ingen <strong>se</strong>r fram<br />
emot hemresan och återkomsten till England med entusiasm. Alla <strong>se</strong>r bakåt mot<br />
Tahitivistel<strong>se</strong>n som till det underbaraste som de någonsin har fått uppleva i livet.<br />
Vi har på Tahiti blivit behandlade som människor. Det är det som har satt sina<br />
spår i oss. Vi har aldrig förr blivit behandlade som människor. Engelska flottan har<br />
alltid behandlat oss som hundar och råttor och kräk, som bara tåldes för att vi<br />
behövdes. En man som en gång har fått in<strong>se</strong> vad det är att leva som en människa kan<br />
192