Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

högre i min aktning, och bör göra så i varje rysk mans aktning, än påven i Rom. Allt är
lågt som ej är ryskt.
Jag vill även säga någonting om kapitalismen och kommunismen. Kapitalismen
bekymrar jag mig inte om emedan jag är fattig; de rikas kapital är endast till
bekymmer för dem själva. Men kommunismen går hand i hand med nihilismen, som
är ond. Att förneka alla civiliserade värderingar är även att förneka Gud, Kristus, all
kultur och hela civilisationen, och den som gör det är rent ut sagt en korkad fan. Karl
Marx och kommunisterna har delvis rätt, men de är farliga, ty de har rätt endast i
negativ bemärkelse. Vad de tror på och säger är sant men ont och destruktivt. Deras
filosofier är jämförbara med de ideologier som styrde Timur Lenk och Djingis Khan,
jesuiterna och inkvisitorerna: allt genom folket och intet för folket, vi har rätt och alla
andra har fel, ändamålet helgar medlen, och rättfärdiggörandet av våldet. Det var bara
därför Djingis Khan blev muslim: det var den enda religion han fann som kunde
rättfärdiggöra våldet. Våldets och ondskans rättfärdiggörande är vad nihilisternas och
kommunisternas resonemang i praktiken går ut på. De tror på maktens härlighet, och
den som tror på maktens härlighet tror inte på härlighetgen i sig själv. Han tror
följaktligen inte på individen och glömmer all humanitet. Jag skulle till och med
kunna gå så långt som till att säga att kommunismen är det mest allvarliga hotet mot
civilisationen sedan turkarna belägrade Wien. Kommunisterna vore inte farliga om de
hade kristna värderingar, men det är deras etablerade ateism och antikristendom som
gör dem farliga. Endast rå barbarisk ondska tror på våldet, och den är till för
mänskligheten att försvara sig mot. Den enda företeelse som hyllar våldet idag är
nihilismen och dess Tyfonska avkomma kommunismen, men den gör det i så hög
grad att det är livsviktigt för oss att bekämpa den tills den tystnar och ej längre stör
världens trots allt kristna ordning. Jag tror hellre på Gud än på Marx av samma
anledning som jag hellre älskar än hatar.
Låt mig bara medan jag ännu lever få teckna ett självporträtt. Vem är jag? Sakligt
och vetenskapligt sett är jag den som skrev vissa böcker sådana som "Brott och straff",
"Idioten", "Demonerna", "Ynglingen" och "Bröderna Karamasov". Och dessa böcker är
jag.
I "Brott och straff" är jag Raskolnikov. Jag som ung, som inte ville dra mig för att
begå brott för att göra världen bättre och som till straff där för skickades till Sibirien,
som jämförde mig med Napoleon och Beethoven och som villigt gjorde sin bot i
Sibirien för dessa min ungdoms dårskaper, är denne Raskolnikov, denne starke
sympatiske fascinerande oemotståndlige revolutionär, som bara går under för att
därmed bevisa att han hade rätt.
I "Demonerna" är jag Stavrogin, den ensamme grubblaren och socialisten, som i
sin besvikelse över mänskornas och världens tillstånd till slut hänger sig.
Och i "Bröderna Karamasov", slutligen, är jag gubben Fjodor, det gamla lastbara
barbariska smaklösa och liderliga Ryssland, som går under för revolutionen.
Smerdjakov är det blinda våldet och det fatala misstaget som ställer till med sitt ofog i
världshistorien och omedelbart därefter går under. Ivan är den vanmäktiga sjuka och
självdestruktiva socialisten som övertar ledarskapet i familjen när den gamle är död,
som kan bringa ordning och rättvisa men som inte gör det. Justitiemordet, slutligen,
som fäller den oskyldige Dimitrij, är det typiska Ryssland, som alltid sågar av den
gren det självt sitter på. Justitiemord är Rysslands eviga egentliga härskare. Hon är det
som alltid först och sist har haft makten och avgörandet i Ryssland i sin hand.
Ja, jag är den gamle äcklige degenererade Fjodor, den vederstygglige gubben, som
blir mördad och det med rätta och besked. Jag är det gamla kapitalistiska råa och elaka
Ryssland som förgås i sin egen bitterhet. Nu på gamla dagar när jag äntligen har börjat
få pengar så att jag klarar mig börjar jag ha råd att vara bitter. Vad har mitt liv, mitt
förflutna, mina år i Sibirien och min fyrtioåriga materiella nöd undervisat mig i annat
116