Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Rafael har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Och dock är båda genom sina
kallelser mera olycksstämplade än jag.
Michelangelo nöjer sig inte med skulpturen utan vill även måla. Han målar
klumpigt och grovt och utan något behag alls, ty han är en grovhuggare och kommer
aldrig att bli annat. Som hantverkare och konstarbetare kommer han att bli livegen och
aldrig få njuta av vad som alltid har varit mitt utomordentliga privilegium: friheten. I
och med det Sixtinska Kapellets målningar har Michelangelo redan offrat sitt egentliga
kall skulpturen och blivit påvens och kyrkans evige slav.
Rafael kan måla gudomligt men har redan offrat sig själv på publikframgångens
altare. Han har inte längre något av sig själv att ge. Han har ingen personlighet längre.
Han kan icke längre koncentrera sig. Hans konst har blivit en manierismindustri. Och
förlusten av sin själ kan ingen konstnär överleva.
Michelangelo kommer att överleva genom sitt lidande, som fostrar karaktären,
men Rafael är blind för lidandet och kommer att gå under i brist på karaktär.
När jag är borta kommer de att stå ensamma, Michelangelo med sitt lidande och
Rafael med sin undergång. Utan att ana det har de stött sig mot mig och mitt exempel
hittills, jag är det som har givit dem allt, och ingen har hårdare anfallit mig än
Michelangelo för den gåvan; ingen har jag givit mera, och ingen har sårat mig mera.
Rafael har tacksamt tagit emot utan att reagera, och därför älskar jag Michelangelo
mera: han reagerade åtminstone.
Men renässansen dör med mig. Michelangelo och Rafael kan icke klara sig
ensamma med de faror som idag finns i världen; franska sjukan och tyska faran, av
vilka tyska faran är värre: den kommer att krossa världskristendomen för alltid.
Efter mig kommer syndafloden. Det är det jag är så ledsen för. Jag har gjort allt
och kan icke göra mera. Och det värsta är att jag efter allt jag gjort ingenting har
åstadkommit. Mitt liv har varit ett tomt skryt, en jakt på luft, en nyfikenhetslusta som
aldrig har stillats och aldrig kan stillas, en vacker illusion utan mening.
Det är mitt självporträtt: världens bittraste man med världens sorsgnaste ögon.
Dessa ögon har aldrig kunnat och kan aldrig gråta. Det är deras tragedi. Vad som
alltid har sökt utlopp har aldrig funnit utlopp. Jag dör kärlekslös oälskad utan hopp.
Men däri ligger just min begränsning, som vackert bevisar att jag i alla fall bara var en
människa.
Ty det gör människan till människa: att hon ibland låter sig tillintetgöras av sin
begränsning. Endast därigenom kan hon alltid förbli människa.
Magalhães:
Malörtsbägaren är fylld och har börjat rinna över. Allting är drivet till sin spets.
Nu börjar katastrofen. Hur många av dessa hundratals män kommer att överleva den?
Kanske en handfull. Hur många skepp kommer att återse Sevilla av dessa fem?
Kanske ett. Kommer jag själv att vara med intill slutet? Nej, sannolikt kommer jag själv
tidigt att stryka med. Ty min ställning är alltför utsatt för att inte bli angripen, den är
lika sårbar som utsatt, och mitt ansvar är för oerhört för att kunna bestå. Jag vet nu att
vår firade resa, denna vår härliga triumfodyssé, detta oförlikneliga äventyr, mera
djärvt än alla Columbus, är höjden av fåfänga, ett narrspel, en tragikomisk fars, och att
alla vi, som leder dessa två hundra femtio man och som tror oss vara så stora och
märkvärdiga, bara är marionetter för ett outrannsakligt öde.
Visst är jag hård och omänsklig i den tyranniska och intoleranta diktatorspolitik
som jag för, men jag har bara ett kort att spela med. För detta enda kort allenast har jag
levat, jag har satsat mitt liv på det, och därför måste jag hålla på det. Det är ett
djävulskt pokerspel, och själv vet jag inte om jag bluffar eller verkligen sitter på trumf,
ty själv vet jag minst av alla vad mitt kort är för något. Och på så vis bluffar jag, ty jag
75