Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Så går det om man stirrar sig blind på makt. Men hur ska man då förhindra och
förebygga en sådan utveckling? Jo, man ska koncentrera sig på att älska den man har
kär. För när man gör det så märker man att faktiskt ingenting annat betyder
någonting.
Den tid jag har kvar ska jag ägna mig åt att berätta lite om mina vänner. Dionysos
är min bästa vän, för han är den tokigaste. Jag kan aldrig annat än ha roligt åt honom,
för han bär ju sig åt precis som han själv behagar. Han struntar i allt, gläds åt allt,
behagar alla och gör aldrig någon fluga något för när. Han är den oskyldigaste person
som finns och säkert också därför den lyckligaste. Han lever, som man säger, ett liv i
sus och dus.
Men den som vi alla nog egentligen glädjer oss mest åt att ha ibland oss är
Apollon. Jag kan inte i ord uttrycka mig närmare om honom, men jag känner mer för
honom än vad jag känner för till och med min egen lilla goding Selene. Han är en sol
som lyser upp vår värld, och när han sätter sig högt uppe på en klippa vid havets
brusande strand och låter sin lyra ljuda till hans oemotståndligt harmoniska tenorsång
med sitt meterlånga gyllene hår svallande i vinden i sina rika lockar ner till höften
framstår han som all mänsklig skönhets högsta fullkomning. Högre än så kan inte
kulturen och konsten komma.
Hermes är också en härlig person. Han håller den direkta kontakten med
människorna, han lyser upp deras existens, vägleder dem och lär dem älska varandra
så som vi gör, för den som aldrig har älskat någon är inte mänsklig.
Jag älskar denna världen. Ingen av oss som finns här kan annat än älska den, och
Zeus give att den alltid funnes till. Vi är lyckliga bara när vi älskar varandra, och bara i
en värld som den här, i en värld helt utan konstigheter, kan vi älska varandra
obehindrat.
Naturen är vår moder. Endast i hennes famn är vi trygga för vår enda fiende: vi
själva.
Homeros:
O Zeus, är det du som har påskickat mig allt detta? Eller är det du, o granne ljuse
konstbeskyddande Apollon? Inte kan det väl vara ni, fagraste gudinnor, Athena, Hera
och Afrodite, som har bragt mig in i denna avgrund av lidanden? För vem av gudarna
skall jag klaga? Är Hermes, mänskobeskyddaren, den rätte? Artemis, du naturens
fagraste jungfru, är det din hand som har skjutit bedrövelsernas pil i mitt hjärta? Pan,
Amor, Poseidon, Thetis, Ares, Hefaistos, Hades och Demeter, till vem av er skall jag
rikta mitt ve? Till vem av er alla, otaliga gudomliga världsregenter, skall jag höja min
röst? Vem av er måste jag kanske anklaga och berätta mitt lidandes historia för? Vem
har gjort mänskorna grymma, sänkt världen i mörker, uppviglat barbarerna och
hemsökt alla rättrogna? Vem av er, o gudar, kan jag lita på, om det bland eder finns en
enda som ej är otadlig?
Hellenerna har stuckit ut mina ögon. Sångare får ej sjunga gudarnas lov utan att
gudarna straffar dem. Ju bättre en sångare lyckas i att smickra, hänföra och
entusiasmera sin publik, desto mer tycker publiken om att behandla honom illa. Jag
har isolerats på min ö och lever ensam. Jag har ingen att tala med, och om jag någon
gång blir besökt så vill besökaren antingen bara göra mig illa eller bara stjäla av mig
några sånger att själv skörda ära och kransar med. Hellenerna slåss med varandra, vill
ej lyssna till förnuftet, skrattar åt allt tal om fred, glädje och fägnad och kör bort varje
sångare som vill ge dem något vackert. För att slippa se honom igen och för att kunna
behandla honom som de vill sticker de ut ögonen på honom och förvisar de honom
från sin åsyn, för att ha honom tillgänglig vid behov, för att undvika att han rymmer
18