Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

livsglädje, och så upptagna som de är med att leva livet duger de knappast någonting
till politiskt.
Till sist har vi det absurda Amerika på andra sidan oceanen, en stupid nation av
obildade pellejönsar, ett rått och vulgärt clownimperium utan sinne för anständighet,
kultur och smak, som nog så länge som möjligt bör ignoreras.
Världen är en intressant skådeplats var det mest intressanta av alla spel som bäst
håller på att spelas upp med större spänning och satsning än någonsin, nämligen det
politiska världsspelet. Den enda egentliga faran för spelets fortsatta fredliga gång är
att alla mer och mer tycks ta sina egoistiska intressen i det på allvar.
Mitt hjärtas enda hem i världen är England. Endast här i Cambridge hör jag
hemma, endast det närbelägna London har någonsin tilltalat mig som storstad, och
antagligen kommer jag aldrig någonstans att finna ett andra hem än här. Och när jag
längs Londons härliga föråldrade gator flanerar till och från parlamentet för att höra
på Asquith fröjdas mina ögon vart de än ser inför åsynen av andra friska energiska
unga män som jag själv, vilkas ögon och anleten lyser av framåtanda och
verksamhetslust liksom kanske mina egna. Det är i sanning en välsignad epok som vi
lever i.
En sak bekymrar mig dock som jag inte kan få ur mitt sinne, och det är frågan
varför de underbaraste och kanske mest värdefulla människorna i vår tillvaro, som är
konstnärerna, under de senaste femtio åren har blivit alltmer miserabla och eländiga.
Varför drack geniet Toulouse-Lautrec ihjäl sig, varför gick van Gogh frivilligt i döden,
varför gick det som det gick med Seurat, Musorgskij och Schumann, varför blev
Brahms och Schopenhauer med tiden så ytterst sura och pessimistiska, vad i all friden
hände egentligen med Nietzsche, och varför blev Leo Tolstoj så olycklig? Jag kan lika
lite förstå vad det gick åt dem som jag kan bli fri från att ha deras negativism och
fatalism gnagande på mitt samvete, bara för att jag är lycklig.
Denna fruktansvärda fullkomligt otroliga katastrof som hela världen hysteriskt
gastar om idag är sannerligen ett mer än överväldigande olycksbådande tecken. Det är
lika svårt att tänka sig, att denna världs stoltaste, vackraste, säkraste, mest makalösa,
mest uppmärksammade, mest vördade och största och på alla sätt mest excellenta
skepp plötsligt utan orsak och på sin jungfruresa över Atlanten på det förfärligaste sätt
förliser, som det är att sätta tilltro till en sådan chockerande, bedövande och
själsförintande nyhet. Titanic-katastrofen, som i praktiken innebär världens stolthets
och säkerhets undergång, har fullständigt vänt upp och ned på hela min världsbild
genom att förklara vetenskapen opålitlig. Det känns som om jag och världen plötsligt
hade ryckts upp med rötterna. Sådant kunde inte och fick bara inte hända. Den
underbara fasta tillförlitliga mark som var vår gloriösa drottnings tid känns med ens
hopplöst förlorad. Det en gång så ståtliga namnet Titanic kommer antagligen för alltid
att leva i människors minne som kanske den mest plötsliga och förfärliga blixt från
klar himmel som någonsin har skrämt upp historien och fått en trygg tillvaro att med
ens kännas skrämmande otrygg.
Vilken fruktansvärt fasansfull och beklagansvärt ödesdiger tragedi! Och att det
skulle behöva drabba just gamle kejsar Frans Josef och hans gamla hyggliga Österrike!
Ingen i Europa har ju fått genomgå en digrare syndaflod av sorger än just denne
gamle troligen siste riktigt kejserlige kejsare. Det är outhärdligt att läsa om denna
världsomskakande tragedi i Sarajevo.
Och vilka konsekvenser kommer denna gnista så farligt nära krutmagasinet att få?
Ballongen har fått ett hål; världens framtid beror nu på om Österrike kan täppa till det
eller inte. Och i Österrikes främsta led står en utrikesminister vars slughet jag alltid
har betraktat såsom farlig.
130