Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

ledde du mig till din säng, och i stället för att arbeta fann jag mig vara upptagen med
synd och förlustelser. Du smekte mitt hår, matade mig med vindruvor och skrattade
med mig åt ingenting alls, medan tiden rann iväg och med den alla mina chanser.
Medan du praktiserade din förförelsekonst och gjorde allt för mig gjorde jag
ingenting, och antagligen får jag nu vänta i två år till innan en lika förnäm chans
uppenbarar sig som sänd från himmelen.
Och till råga på allt har jag nu förlorat ditt sällskap! Du har ränt iväg med den
avundsvärde och alltid lyckosamme Giorgione, medan jag miserabel och handfallen
står här och har förlorat marken under fötterna. Du, min älskade, har slagit hela min
värld i kras!
Men nu i afton skall jag passa på tillfället och dränka alla mina sorger i vin och
lättsinnig fröjd; ty i kväll skall jag som så många andra till den stora festen hos
hertigen Gonzaga. Han är vid min själ den mest ärevördiga aristokrat jag känner.
Dubbelt så mycket som sina pengar älskar han vår konst och är en sann mecenat av
den enda ärbara och mest sällsynta kategorin.
O ljuva vin! Låt mig redan nu få njuta av dina flöden! Räck mig kruset och låt mig
i förtid få berusa mig riktigt ordentligt så att jag är ordentligt lysande, upprymd och
på festligt humör redan när jag kliver ur gondolen! Farväl, sorg och allvar, och
välkomna, ljuva lättsinne och välsignade rus! Men ej heller får jag i förtid bli så
berusad att jag ramlar i kanalen, vilket jag ju gjorde senast, och det var ju nära att jag
hade drunknat. Synd att jag inte gjorde det.
Venedig, jag är lycklig över att du finns, du som har kanaler tillräckligt för alla
som vill dränka sig, fest och gamman tillräckligt för alla som vill roa sig och mecenater
tillräckligt för alla som vill det omöjliga: att bli en för alla tider accepterad och firad
konstnär.
Tiziano, är du här också? Underbart är det att se den mest beundransvärde av alla
ens kolleger. Har du tagit Giorgione med dig? Inte? Jag har hört att ni två inte längre
drar jämnt. Har någonting hänt?
Paolo Veronese, här har du mig, din egen alltjämt levande Francesco! Hur går det i
din verkstad? I min går det sannerligen uruselt. Ständigt lockar mig kvinnorna bort
därifrån, ständigt blir jag på nytt förälskad, och ständigt måste jag på nytt börja om
från början på mina arbeten! Det är sannerligen alldeles för bedrövligt! Jag kom hit i
kväll enbart för att dränka alla mina sorger riktigt ordentligt!
Undrar du vilka sorger det är jag bär på? Som om du inte visste! Den senaste är
den största av dem alla. Vet du vem som har övergivit mig? Maria Leonora! Du anar
inte hur högt jag älskade henne och hur djupt hon slungade mig ner i förtvivlans dy
när hon lämnade mig! Skrattar du? Din obarmhärtiga, skadeglada och grymma satyr!
Mottag detta vinglas läckra innehåll i ditt ansikte, och om du ännu ler efter det så
lovar jag dig mer!
Du säger åt mig att se upp? Vad ska jag se upp för? Vad måste jag skärpa mig för?
Aha! Hertigen själv kommer hitåt.
En underbart stimulerande middag, ers nåd! Aldrig någonsin har jag under
någons tak förärats med en mera gudomligt ambrosisk middag än här i ert
familjepalats i kväll! Jag tackar ers nåd verkligen för den underbara förplägnaden. Ja,
tack, ers nåd, mitt arbete går bättre och bättre. Jag arbetar så flitigt jag kan och
använder redan medhjälpare. Och om det någon dag skulle behaga ers nåd att få sin
person och släkt förevigad på duk i de vackraste färger och med den skönaste
bakgrund, så säg bara till, och jag skall mer än tacksamt stå till ers nåds tjänst. Ni
smickrar mig, ers nåd, och jag är överväldigad av er generositet. Min tacksamhet är
utan gränser.
Vad sade den frikostige räven till dig, Francesco?
90