Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Under påtryckningar från England och Frankrike har jag mobiliserat min armé,
och under det skenbara hotet av denna trasiga fågelskrämma har Tyskland sett sig
nödsakat till att förklara mig krig. Kaiser Wilhelm, eller kusin Willy, som han brukade
vara för mig i vårt umgänge, hotade mig direkt och bad mig återta vår mobilisering
genast eller han skulle förklara krig. Det tragiska var att han inte förstod att vår
mobilisering inte kunde tas tillbaka. Jag försökte ge kontraorder, men det var för sent.
Någon utväg finns det inte längre ur denna tragedi.
Jag är tsaren. Jag har av Gud ställts i spetsen för detta land och detta folk, och jag
är rädd att jag inte är mogen för en så övermänsklig uppgift som att regera dem. Ty
felet med mig är att jag bara är en vanlig människa av kropp och själ och att jag inte
vill vara något annat.
Min tsarevna är Rysslands mest impopulära kvinna därför att hon är tyska och för
att jag inte kan klara mig utan henne. Lika mycket som folket avskyr henne älskar jag
henne.
Fem barn har vi, men blott genom den siste fick vi av Gud en son. Han är
Rysslands arvinge, framtidens hopp och Rysslands hopp. Han är vacker och begåvad,
och folket älskar honom. Men han är obotligt blödarsjuk, vilket dock bara gör att jag
älskar honom desto mer.
För vår sjuke ende sons skull låter sig min hustru alltmer påverkas av en suspekt
figur från Sibirien, som luktar illa och som fyller alla som ser honom med avsky. Vårt
hov har ej varit något riktigt hov sedan min hustru började umgås alltför mycket med
honom. Hon vore dock ej beroende av honom om han inte märkvärdigt nog hade en
undergörande verkan på vår stackars son, vars lidanden ingen kan föreställa sig.
Jag har redan två fruktansvärda misslyckanden såsom tsar på mitt samvete: kriget
med Japan och den blodiga söndagens onödiga massaker. Fallet Rasputin med alla de
dåliga rykten om hovet och tsarfamiljen som han ger upphov till kanske utvecklar sig
till ett tredje. Jag lever nog antagligen blott för att kröna mina stora misslyckanden
med än större misslyckanden, född som jag är på Jobs dag. Jag borde ej vara tsar. Jag
är fel man till att vara tsar, ty Rysslands svårigheter och problem är för stora för mig.
Hennes armod är för oändligt, hennes folk är för stort och för fattigt både på kunskap
och på bröd för att jag ensam skall orka med det överväldigande svåra och stora
företaget att läka alla dessa hennes svidande och blödande öppna sår. Min enda fiende
är dock min mänskliga svaghet, ty det krävs en gud till att klara av Rysslands mest
skriande problem, och jag tvivlar på att ens min fader hade orkat med att bära den
börda som Gud nu ständigt och oavbrutet låter växa i vikt på min redan av smärtor
och sorger brutna rygg.
Vad som nu senast har drabbat oss är detta europeiska stormaktskrig, som vi mot
vår egen vilja utan förskoning plötsligt drogs in i och som redan efter knappt ett år av
oöverskådlig onödig och meningslös mansspillan ser ut att kunna leda till alla de
inblandade monarkiernas fall. Hur kunde detta krig uppkomma som ingen ville ha
men som alla ändå nu hängivet deltar i? Jag ville ha det minst av alla, men hotet mot
Serbien från Österrike med Tyskland bakom ryggen tvingade mig att mobilisera.
Kusin Willy hotade mig då och sade, att om jag inte återtog mobiliseringen måste han
förklara krig. Jag försökte då faktiskt återta mobiliseringen, jag gav order om det bara
för att avvärja en annars oavvislig världsbrand och världskatastrof, men det var för
sent, för mobiliseringen hade redan inletts. En apparat hade satts i gång som ingen
kunde stoppa eller hejda. Tragedier är alltid oförklarliga, och ju mer tragiska de är,
desto mer oförklarliga är de.
Till sist men inte minst plågas Ryssland nu värre än någonsin av galna rebeller och
bolsjeviker, som till sitt yttersta anstränger sig för att fräta sönder och pina ihjäl
Ryssland inifrån; och så hårt som de anstränger sig med denna märkvärdiga uppgift,
vars självdestruktiva mening jag inte förstår, kommer de antagligen en dag att lyckas
120