Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Epikuros avslutar det grekiska kapitlet, och kung Pyrrhos av Epeiros inleder det
romerska, då hans politiska företag där ledde till att grekerna måste anse sin politiska
roll i Italien som slutspelad. Därmed står dörren öppen för Rom, och den siste
konungen av Pergamon, Attalos III, vars politiska testamente är historiskt, stänger den
inte utan öppnar den i stället desto mer, fastän han vet vilken ovälkommen och
ovärdig gäst Rom är i jämförelse med Hellas.
Den indiske Veda-författaren är en annan utböling som skiljer sig helt från
sammanhanget då man inte vet vem någon av dem var. Som representant för den
uråldriga indiska visdomen är han dock historiskt väsentlig ej minst genom
"Bhagavad-Gita" och kan knappast ignoreras. Mera känd är Buddha, och Kina får en
syl i vädret i detta kaleidoskopiska historiesammanhang med skurken Shih-Huang-Ti,
en av de värsta representanterna både för diktatur och för Kina i historien.
Cincinnatus, senatorn som var på sin åker och plöjde när han ombads bli Roms
diktator, inleder Roms uppgång, som möter berättigad kritik hos Vercingetorix, men
Rom visar sig värdigt sin storhet genom sådana demokratiska vägledare som Cicero.
Emellertid besegras Cicero av Caesar och Augustus, och Vergilius uppbyggliga
blåögdhet kan icke hindra Roms degenerering. Fiskaren Petrus presenterar ett
alternativ som förkastas av Nero, varpå aposteln Johannes förutspår Roms undergång
genom de moraliskt överlägsna germanerna. Domitianus försvarar det kejserliga
godtycket, Tacitus kommenterar sin kulturvärlds nedgång och fall, och genom
Trajanus triumferar Rom när det redan är dömt till undergång. Övergången från
romersk till kristen tid belyses av den djupt tänkande filosofen Marcus Aurelius,
under vars son och arvtagare kejsar Commodus kristendomen för första gången fick
fritt fram på romarrikets grundvalars bekostnad.
Den kristna tiden inleds med den för sin vidsynthet förföljde Origenes och den för
sin ärlighet förföljde Johannes Chrysostomos. Där emellan försöker Konstantin den
Store avslöja kristendomen, vilket bara gör den mera etablerad. Augustinus får
illustrera Roms undergång genom goterna, och Sankt Patrick får symbolisera
öppnandet av nya nordliga horisonter för civilisationen och framtiden. Teoderik den
Store får gestalta den evige utlänningen och turisten, som genom sitt utbölingsskap
kan beundra och göra så mycket för Italien, och den anonyme irländske munken
illustrerar klosterväsendets andliga odling och trista isolering. Justinianus påvisar de
första spänningarna mellan kyrka och kejsardöme, Benedictus fortsätter att beklaga
Rom, Heraclius försvarar Konstantinopel och civilisationen med framgång och
förtvivlan mot allsköns barbarer, och Gregorius den Store visar sig som en av de bästa
och naivaste påvarna. Muhammeds korta monolog visar honom som ung man då han
ännu led ont som alla andra dödliga, och hans efterföljare Omar får representera
islams värsta sidor. Motvikten därtill gestaltas av Beda Venerabilis och dennes mer
påfallande psykiska balans, men det östromerska rikets nedgång och fall börjar ändå
definitivt med Leo III Isauriern och hans ikonoklasm, medan det västromerska riket
återuppstår under Karl den Store, vilket hans skrivare åskådliggör, och följs upp av
den mer häftige tysken Otto den Store. Så börjar den nya västerländska
kulturuppblomstringen på Bernard av Clairvauxs tid, som dock delvis sker på
bekostnad av det östromerska rikets fall, vilket den uppdiktade bysantinske
krönikören beklagar. Moses Maimonides, Saladins livläkare, representerar den
medeltida mysticismen i sin prydno och påvisar kristendomens och islams svagheter
och misstag. Klyftan mellan påvedöme och kejsardöme blir total under Fredrik II och
tragiskt oreparerbar. Den lärde och vise buddhistkejsaren Kublai Khan uppskattar
Marco Polos besök, och så bryter renässansen ut i och med Dante Alighieri. Han
besöker helvetet på nytt och påträffar där 1800-talets värsta anarkister, Abraham
Lincolns mördare, Robespierre och Marat men icke Mirabeau, men däremot även
Danton och Desmoulins samt Kerenskij, vilket man kan undra över, med Lenin,
Martin Luther och Karl Marx. Därmed är Dante en påfallande förespråkare för katolsk
246