Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Sover jag? Nej. Vilar jag? Nej. Jag hör fortfarande rösterna. Är jag blind? Jag vet ej,
men jag ser intet. Allt är svart. Allt är dött. Allt är borta. Jag tror att jag är medvetslös.
Vem räcker mig en hjälpande hand? Vad gör de med mig? De sätter mig på en
stol. Varför? Fick jag inte fortsätta med att stå?
De tar på mig. Jag förnimmer deras händer. Barbarerna tafsar på mig. Men de har
slutat att ställa frågor. De tycks vilja ge mig något. Vad häller de genom min mun? Det
smakar giftigt kaffe. Bäst att se efter vad som händer.
Kan jag öppna ögonen? Vad de är vänliga som stärker mig så att förhöret ska
kunna fortsätta! Vad har de blandat i kaffet? Säkert någonting effektivt. Säkert
någonting farligt att sätta fart på mig med. Jag är rädd.
Jag ser dem nu. Så ser de alltså ut. Små runda trinda självgoda kommunister. De
har säkert aldrig gjort sig skyldiga till ett leende i hela sitt liv. Grå, okänsliga och
tillgjorda ser de ut, hårda kalla slätrakade hårdsnaggade stenansikten till kalla
kommissarier, utan ett spår av mänsklighet eller humor; typiskt enbart sådana män
som ingen kvinna vill ha något att göra med. Dessa är alltså de män som försöker
avlägsna mig från Gud. De skall ej lyckas. De har tagit död på min frid för all framtid,
men Gud rår de inte på. De är storhetsvansinniga om de över huvud taget ämnar
försöka.
De ger mig mera kaffe. Jag borde inte dricka det, men den enda vederkvickelsen
som bjuds måste jag tillvarata. En sekunds välbehag kan uppväga 40 timmars obehag
om man är kristen.
Jag står åter, och de frågar mig åter. Varje gång mina ögon slocknar ger de mig
kaffe. Det är ett farligt kaffe, ty det piggar upp och innehåller säkert något starkt
uppiggande medel. Jag vill ej dricka det, men jag kan ej låta bli. Jag har inte mycket
motståndskraft kvar. Min törst är större än min motståndskraft. Jag skulle med glädje
kasta i mig ett mål avfall. Men mat vill de inte ge mig förrän jag har bekänt. Bekänt
vad?
Mina ben gör ont som om de var brutna. De mår inte bra av att inte få röra på sig.
Det är meningen att de inte skall må bra. Tortyren av kardinal Mindszenty går ut på
att han ska må sämre och sämre tills han frivilligt bekänner sig skyldig till absurda
brott. Han kommer aldrig att bekänna sig skyldig. Han dör före det. Det kommer inte
att se bra ut om en katolsk kardinal dör i ett kommunistiskt fängelse, eller hur, mina
stackars plågoandar? Men troligen har många präster och kanske även en och annan
kardinal dött i fängelser sedan krigsslutet utan att världen vet någonting därom.
Kommunisterna kan konsten att eliminera alla skvallrande spår. Hur skickligt
utplånade de inte spåren efter mordet på tsarfamiljen, till exempel? Endast Gud ser
när martyrer dör, och det räcker med det. Men människan är gudomlig och skapad
efter Guds avbild. Därför får även människan trots alla onda andars verk ibland veta
sanningen trots allt.
De vill inte låta mig sitta. De vill inte låta mig sluta ögonen. De vill inte låta mig
äta eller dricka annat än gift. De ger mig droger utspädda i kaffe för att jag ej skall
somna, falla eller följa naturens lagar och dö. Samtidigt håller de mig bländad för att
jag skall bli så trött, förvirrad, omtöcknad och viljesvag som möjligt. De håller på med
att bryta ner ett tempel som tyvärr ej kan byggas upp på nytt på tre dagar igen. Jag
tycker synd om dem.
Hur länge har jag stått på denna fläck? Hur länge har jag nu hört dessa frågor och
svarat på dem? Jag vet ej. Det måste dock vara mer än ett dygn och kanske två och
kanske tre. Jag vet ej.
Jag orkar snart inte längre. Jag är trött på att ge dem svar som är svar men som
inte betraktas som svar av dem. Det är som om de tog för givet att jag var skyldig till
oerhörda brott och att det är en självklarhet att jag måste ha komprometterat mig
alldeles oerhört i olika perversiteter, och bara för att jag inte har det och är oskyldig
163