Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Lamb och Thomas Hall går ännu med ner i slupen. Ännu fler vill följa efter, men
slupen kan omöjligt ta fler. Peter Heywood, George Stewart och James Morrison är
ännu under däck och hämtar sina tillhörigheter. Var är Edward Young? Jag har inte
alls sett till honom idag ännu. Blighs slup är så fullastad att den ser ut som om den när
som helst kunde sjunka. Heywood, Morrison och Stewart kommer upp. Slupen håller
på att lösgöras från moderskeppet. "Det finns inte plats för er," säger Churchill till de
tre. "Slupen är fullastad." Den är mer än fullastad. Nitton män sitter hopträngda i den.
Det förvånar mig att så många ändå var trogna kapten Bligh. Tar de honom trots allt
för en representant för England fastän han är så oengelsk? Vi är bara sjutton som är
emot kapten Bligh. De som följer honom eller som har velat följa honom är tjugosex.
Ja, så är det. Det är alltid minoriteten som har rätt och majoriteten som har fel. Men å
andra sidan måste man beundra det humana i dessa tjugosex sjömäns inställning att
hellre ta parti för den hårt drabbade än för bödeln hur rättvis dennes bestraffning än
är.
Morrison, Heywood och Stewart är ganska upprörda över att de inte får följa med.
Heywood försöker kasta sig över bord, men Churchill griper tag i honom. Burkitt och
Quintal brottas med Coleman som tigger och ber om att få följa med kapten Bligh.
Ännu fler kämpar med Morrison, alltmedan slupen sakta glider akteröver. Bligh
bekräftar att slupen inte kan ta fler passagerare: "Jag kan inte ta emot någon mer nu.
Men jag lovar att det ska skipas rättvisa åt alla er som är kvar. Varenda myterist av er
ska jag hänga, och varenda oskyldig ska jag upprätta om vi här i slupen någonsin
kommer hem till England." Med kännedom om mr Blighs karaktär har jag stor
anledning att betvivla det där om rättvisa åt de oskyldiga.
Slupen är jämsides med akterskeppet. Endast en fånglina utgör en förbindelselänk
mellan Bountys slup och Bounty. Alla står bak vid relingen och skriker hatfulla
avskedsord till Bligh. Några har redan börjat plundra det förhatliga brödfruktförrådet,
och de försöker kasta brödfrukterna med krukor och allt mot slupen. Detta är det
färdiga resultatet av fem års arbete och förberedelser. Så fåfängt och onyttigt har detta
företag varit som har kostat England och dess regering så mycket besvär och utgifter.
Mr Fryer ropar till mig: "Mr Christian! Låt oss i Guds namn få skjutvapen och
ammunition! Tänk på vart vi måste bege oss! Låt oss få en chans att försvara våra liv!"
Hans anrop möter bifallsrop från de övriga i slupen. Jag låtsas inte ha hört deras
anrop. Jag kan inte se slupen varifrån jag står och vill helst glömma att den över
huvud taget existerar. Men Morrison kommer fram till mig och framför de utsattas
begäran. Jag måste avslå den. "Men låt dem då åtminstone få några huggare, mr
Christian! Det måste ni ge dem om ni inte nödvändigt vill att de ska bli mördade i
samma ögonblick som de sätter foten i land. Tänk på Namuka, var vi förlorade
ankaret!" Och jag måste ge efter. Churchill hämtar fyra huggare, stora fina präktiga
sablar, och under tiden passar Morrison på att hissa ner ännu mer proviant och
färskvatten åt Bligh och hans män. Fläsk, vin och rom får de så att slupen kommer
ännu närmare sjunkningspunkten. Sablarna kommer ombord, och Purcell tar vredgat
emot dem: "Fyra sablar. Är det allt?"
"Ska vi kasta ner vapenkistan, gubbstrutt?" ropar William Brown hånfullt. Även
han är en av myteristerna, fastän han är den mest beskedliga människan ombord. Jag
undrar varför. Anledningen kan vara att han från början skakat på huvudet åt vårt
företags biologiska syfte, men under detta myteris korta stund är det som om han helt
hade bytt karaktär och förvandlats till en helt annan människa. Han är kanske den
ombord som lidit minst ont av kapten Bligh och som borde ha varit honom lojal och
mr Nelson, och jag önskar att han hade hållit sig utanför och neutral och oskyldig som
Morrison, Stewart och Heywood. Han är bara en enkel fridfull trädgårdsmästare, och
att se honom ta parti för oss brottslingar skär mig i hjärtat.
En värre myterist ropar: "Gira och ge dem ett skott med hagel från en nickhake!"
Någon tar förslaget på allvar. Det är Burkitt. Han siktar rakt på kapten Bligh.
205