Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

"Hej!" ropar denne till oss. "Är ni på väg till himlen?" Vad kan vi svara annat än
jakande? "Hälsa då Spenser, drottning Elisabet, William, Lord Burleigh och Byrd och
uppmana dem till att be för mig."
Vid sidan av vägen ser vi den dal som jag under mitt första besök här tillbringade
en afton och natt i tillsammans med upphöjda furstar och konungsliga personer. Den
är lika vacker och fridfull än men har varit tom på folk sedan den ryska revolutionen.
Vi närmar oss nu den skreva i klippan som gömmer den port som leder upp till
den dynamiska skärselden. Vi har tills vidare bara sett skärseldens förgård.
I porten skall en Herrens ängel sitta på vakt, men han är ej här idag. I hans ställe
ser vi ett långt kraftigare ljus, vars glans ställer solen i skuggan. Vem har avlöst Petri
tjänare? Är det du, Torquato?
"Ja, det är jag, men ängeln är här bredvid mig också. När ni har vänjt er vid ljuset
kommer ni att se att vi ej är en ljuskälla utan två."
"Vad gör du här nere?"
"Vad gör du själv här nere? Jag tänkte slå följe med er och ledsaga er upp till
himlen."
"Tack för det, Torquato Tasso."
"Jag vill nämligen liksom du sola mig i vår latinske mästares glans. Jag var på väg
tillbaka från ett besök i Italien när jag såg er träda ut ur den grotta som bildar helvetets
bakdörr, varpå jag slog mig ner här för att invänta er."
"Vad gjorde du i Italien?"
"Jag for dit tillsammans med två änglar som hade sänts ut för att avstyra ett
vulkanutbrott. Jag tjänade dem som vägvisare."
"Släpper du in oss till dem som luttras?"
"Ni är redan insläppta. Väktaren har öppnat porten. Ni har bara att stiga in."
Kom, vänner! Låt oss bestiga de tre heliga trappstegen och träda in genom Petri
instiftade port! Var ej rädda för väktarens svärd. Han ristar med det blott sju P:n i era
pannor som försvinna ett efter ett allt eftersom ni bestiga de sju kretsarna. Friskt mod
är allt som behövs för att allting skall vinnas. Torquato, vi är glada över ditt sällskap.
Se er inte om när porten är passerad, alla ni som nu följer med oss tre skalder, vilkas
uppgift det är att genom våra idéer och visioner andligen förbättra världen för evigt.
Nu följer en besvärlig klättring upp till den första terassen där vi slås av den
skulpterade marmorväggens skönhet. Saga på saga finns här realistiskt skildrade i
sådan detaljrikedom, i sådan renhet och med en sådan yrkesskicklighet att vi förvisst
kan höra de avbildade tala och känna de i marmor uthuggna anemonernas dofter.
Trajanus ses här skipa rättvisa åt en fattig änka, David ses dansa till Guds ära framför
Arken medan Mikal föraktfullt tittar på, Gabriel ses ödmjukt hälsa Maria som lika
ödmjukt ses svara, Kristus ses tvaga sina uppbragta lärjungars fötter, Abraham ses
med sin enfödde son gå upp för Sions berg, kejsar Henrik ses knäböja inför Gregorius i
Canossa, och den lille Frans ses ödmjuka sig inför sultanen i barbarernas länder. På
senare tid har här även upphängts målningar skapade av samma mästarhand som har
skapat skulpturerna, relieferna och människan. En målning som av barbarerna har
respekterats illa nere på jorden finns här bevarad för alla tider. Den föreställer Kristus
i det ögonblick då han sade: "En av eder skall förråda mig." Aldrig förr eller senare har
Gud kopierat en dödligs arbete.
Nu ses en skara mot oss vandra som bär på blytunga bördor. Likt slavar vandra de
böjda och bär på stenblock som är större än de själva. De lider svårt under sina
hemska bördor och går med sina huvuden sänkta mot marken. Bördorna tvingar dem
att vandra på detta sätt tills högmodet ger vika för ödmjukheten. Högmod var deras
synd på jorden. Låt oss kröka våra ryggar liksom de och se vilka de äro.
Den blodiga Maria ses gå här än efter lång luttringstid. För sitt försök att med våld
betvinga England med Spaniens och påvens makt kröker hon här rygg under
ödmjukhetens ok, ständigt hoppfullt bedjande till härligheten.
66