Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

döv själv. Av kärlek till er har jag blivit döv, ty ni var döva för Guds musik, och jag
ville inte vara den ende här i världen som inte var döv.
Folk vill inte längre höra min musik. Efter freden och Napoleons fall har folk
tappat allt intresse för stil och ädelmod, klassicism och smak och i stället fallit för
smaklöshet, populärkultur, lättsinne och dekadens. Det är som om krig var
nödvändigt för att folk skulle förstå livets väsentligheter och eviga värden. Freden
förslappar dem och gör dem smaklösa och odrägliga och okunniga intill vanvett. Det
krävs prövningar i världen för att världen skall förstå att Gud leder dem. Och det är
endast dem som han prövar och slår hårt med till exempel dövhet som har vett att
följa hans vägar och hörsamma honom och skita i hela världens skamliga väg.
Vad är det som är så svårt i livet? Det är inte min dövhet. Det är att vara den jag är
och ändå behöva vara fattig. Den som inte har pengar att giva, som inte kan vara
generös och frikostig, måste ha det mycket svårt, ty all glädje och lycka i livet kommer
av att ge, och all svårighet och olycka kommer av att inte kunna ge. Fattigdom är den
ondaste av alla onda cirklar: har man inte råd att ge så har man ej heller möjlighet att
råda bot på sin fattigdom. Ty den som ger är rik, och den som inte kan giva kan inte
bli rik.
Ensamhet är allt vad jag begär av livet. Endast i ensamhet kan man skapa.
Ensamhet är det yttersta mörkret och lidandet, men ingenting är nyttigare, ty däri
finner man Gud.
Ur den synpunkten är min dövhet det bästa som kunde ha hänt mig. Den isolerar
mig och gör mig mera hopplöst ensam än någon annan i världen, och det lidandet
endast möjliggör skapandet av min bästa musik.
Gud vore enbart skräckinjagande och omänsklig om inte lidandet fanns, som han
lider mera av än någon annan och som gör honom till den mest mänskliga av alla.
Schubert:
I Grinzing.
Schubert: Nej, nej, mina vänner, ni har alldeles fel! Svår på vin är jag inte.
Schober: Men dricker gör du.
Schubert: Ja, men det är inte därför. Ni måste förstå mig rätt.
Ni älskar mig för min musik och placerar mig nästan på en piedestal för min
musiks skull. Vore jag inte en riktig kompositör vore jag bara en klumpig narr och
ingenting annat. Nej, nej, protestera inte, för så är fallet! Men jag är inte bara den
upphöjda kompositör ni vill göra mig till. Jag är också en människa, och jag har behov
av att bli påmind om att jag bara är en människa. Därför dricker jag gärna vin med er
för att det för mig närmare er och påminner mig om min dödlighet och fåfänga. Om
jag inte förnedrade mig ibland i Bacchus och Venus tjänst skulle jag bli fåfäng och
kanske förryckt, och jag vill aldrig bli mer än bara en vanlig dödlig människa som alla
andra.
Detta är mina lyckligaste år. Schober, aldrig har jag mått så väl eller njutit så av
livet som i ditt sällskap och med dig som hyresvärd och bostadskamrat. Min symfoni i
H-moll skall för alltid bära vittne om detta, om de år då jag började blomma med mitt
liv och blev en lycklig man. Mitt liv börjar med dig, Schober. I ditt sällskap har jag
mognat från omogen dilettant till en professionell konstnär. Med dig som Mentor har
107