Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Epikuros:
Den mänskliga individen är stoft, luft och vatten – ingenting annat. Alla hennes
ansträngningar är förgäves. Ibland lyser hon för en liten tid inom kretsen av de sina,
men det ljuset slocknar med hennes död. Lyckan, egendomen, vännerna, familjen,
lärjungarna, ryktbarheten, kunskapen, erfarenheten, allt förlorar hon när hon dör, och
även om hon innan dess skriver upp de tankar hon vill bevara åt eftervärlden, så
måste även dessa hennes skrifter en dag glömmas bort.
Jag är idag världens berömdaste hellen, och det är min olycka, ty ju mera man
vinner, desto mera måste man även förlora. Det är även min olycka därför, att jag
alltför väl vet vad ryktbarheten alltid måste leda till. Se på Feidias, alla tiders
skickligaste bildhuggare! Så länge Perikles levde fick han arbeta i fred och skapa
världens vackraste skulpturer åt Athen, men så fort Perikles var död satte de den ädle
konstnären i fängelse och lät honom dö där, bara för att han hade varit Perikles vän.
Alla sådana var ju efter Perikles död lika farliga som Anaxagoras. Euripides förföljdes
under hela sitt liv, Sokrates tvangs tömma giftbägaren för att han inte ville hålla sina
uppbyggliga tankar för sig själv, alla klagade på Platon, och med Alexanders död var
även Aristoteles lycka förbi, fastän han aldrig kom med något kontroversiellt. Jag är
hyllad av hela världen idag, och alla tar del av min ofarliga naturliga resignativa
borgerliga filosofi, men jag är säker på att den dag skall komma då även mina tankar
stämplas såsom farliga, då allt mitt sunda förnuft brännmärks som sådant som
anathema, då alla mina böcker bränns upp och då ingen mera kan läsa någonting av
vad jag har skrivit.
Pyrrhos:
En sådan seger till och jag är förlorad. I hela mitt liv har jag kämpat med eld och
svärd, men för varje seger som jag har åstadkommit har jag bara förlorat mera än vad
jag har vunnit. Dyrast har all min inblandning i den italienska politiken blivit för mig:
den har lett till att vi hellener hopplöst måste avstå från alla framtida anspråk på
Italien och på inflytande över någon del av Italien, medan i stället Italien därigenom
övertar Hellas världshistoriska roll. Jag har kämpat för att vinna, och jag har vunnit
mycket, men aldrig har jag förlorat mera än på mina segrar och vinster.
Men det kan aldrig finnas någon framgångsrik god politiker i denna världen.
Närhelst de har framträtt, som Aristides, Perikles, Epaminondas, Alexander, har de
fallit på sin egen goda vilja: Aristides dog bankrutt, emedan han hade offrat allt för
Hellas, Perikles föll på det peloponnesiska krig som han inledde, som han aldrig ville
börja men som politiken tvang honom in på, Epaminondas var så ädel att hela Hellas
vände sig emot honom och inte lät honom vara i fred förrän han var dödad, och
Alexander förgiftades vid trettiotre års ålder. Hur kan då någon god politiker alls
vänta sig något gott från denna värld? Jag var galen som ens försökte.
Den siste konungen av Pergamon:
Kom, mina vänner. Låt oss gå upp till vår Akropolis tillsammans och ännu en
gång njuta av en stilla sommaraftons sista ljus. Lämna era arbeten, ty ni har skulpterat
nog för idag, och hänge er i stället åt naturens, aftonens, tidens och stadens skönhet
och frid. Ty vem vet om vi någonsin får se någon ny gryning över världen?
Se detta ljuvliga rike! I snart två sekel har det nu bestått under vilka det har tjänat
och smyckat världen med sin kunskap, sin konst och sin kultur. Det var från början
förutbestämt att bli Hellas arvtagare, och denna värld kan inte annat än medge att vi
27