Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Pär Aron Borg och undervisningen av blinda och döva
För att proportionerna på Borgs insats inte skall bli alltför överdrivna
bör poängteras att han i ett internationellt perspektiv knappast var någon
nydanare utan snarare en efterföljare. Han fortsatte på samma väg som
man slagit in på framför allt i Frankrike (Kretschmer 1937, Lane 1984).
Han var inte heller någon teoretiker, trots sin akademiska utbildning, utan
snarare en intuitiv känslomänniska som lät praktiken vara ledstjärnan i arbetet.
Efter denna korta levnadsteckning kan den andra historiska brytpunkten
etableringen och den fortsatta utvecklingen av den första specialskolan
i Sverige, Institutet för blinda och döfstumma, bättre förstås.
Döva och blinda undervisas tillsammans
Då vi lärt känna entreprenören Borg lite närmare skall vi följa den vidare
utvecklingen för institutet och eleverna några år framåt, speciellt med tanke
på hur föreställningar och praktiker tog form. Föreställningar och praktiker
samverkar och bidrar till att förändra människors levnadsvillkor, samtidigt
som de praktiska villkoren i sin tur återverkar på föreställningarna,
institutionaliseringen är ett tydligt exempel.
Vid tiden för den andra examinationen som ägde rum den tolfte februari
1809 hade Borgs institut fått en fastare form och egna lokaler på Regeringsgatan
59 i Stockholm. Allmänna Institutet för Blinda och Döfstumma
var därmed ett faktum. År 1809 var som nämnts det officiella startåret (Nyström
1900−1908:159, hf III). Redan året innan skriver Borg i sin dagbok
för den 8 maj 1808, ”...öppnat mitt institut för blinda...” Borg hade då endast
den blinda Charlotta som elev men förberedde det framtida institutet.
Borg var emellertid inte så ensam som det kan framstå eller som han
möjligen önskade. Några år innan Borg började sin verksamhet hade två
personer tagit initiativet till undervisning av enskilda fattiga döva barn
med tanke på att starta specialundervisning, vilket Borg inte nämner men
som måste ha påskyndat hans planer att även utbilda döva. Det var Gustaf
Abraham Silverstolpe (1772–1824) och Johan af Bierkén (1763−1823) vilka
både skulle återkomma i skilda roller. Framför allt Bierkén blev en konkurrent
då han beviljades anslag av staten till dövundervisning några dagar
före Borg, i juli 1809. Bierkén hade redan 1804 undervisat flera fattiga döva
barn i Sala, där han bodde. Varför de båda gav upp är oklart men troligen
fick Borg mera allmänt stöd än de båda andra (Blindutredningen 1881).
119