Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Pär Aron Borg och undervisningen av blinda och döva
Efter att ha framfört sången fördes Charlotta fram till drottningen för att
överlämna sina egenhändigt skrivna verser ”...då Drottningen härvid nedlät
sig til de Nådigaste tillika välgörande Uttryck, blef Mamsell Seuerling
− utomdess uti hela sit Väsende sjelfva Blygsamheten − så djupt rörd öfver
så mycket Hög nåd, at hon svimmade” (Gjörwell citerad i Nyström
1900−1908:177−179, hf III).
Skådespelets kulmen var nu nådd och spänningen utlöstes i Charlottas
svimningsanfall. Med tanke på de förhoppningar Borg lade på sin första elev,
vilket hon säkert var medveten om, är händelseutvecklingen begriplig. Den
förtätade stämningen i situationen påverkade både eleverna och åskådarna.
Borg som framstår som en romantiker och taktiker visste mycket väl
vilka strängar han skulle spela på för att publiken skulle känna sig berörda
av examinationen. Här kan man tala om en känslornas diskurs och diskursens
känslor vilka var kulturellt tillåtna att framträda vid detta tillfälle.
Känslorna hade både en positiv och negativ effekt på åskådarna. De blev
försvarslöst påverkade samtidigt som det dolde att de flesta elever ännu
bara gjort begränsade framsteg. Medan åskådarnas känslor väcktes är det
mera osäkert i vilken grad de förstod något av pedagogiken och elevernas
bildbarhet. I Charlottas fall kan till och med det överregisserade skådespelet,
det ritualiserade förloppet och underdånigheten inför drottningen, ha
dolt hennes verkliga kunskaper och inte minst de metoder som tillämpats
i hennes utbildning. Hon blev som de andra vuxna eleverna infantiliserad
och gjordes till sitt funktionshinders offer.
Borgs praktiska verksamhet pressades nu in i en struktur och offentlighet
bestående av samhällets övre skikt, regering och kungahus. Här fanns
personer som innehade de ekonomiska resurserna och makten att stödja
eller avfärda verksamheten. Men uppvisningen var ännu inte slut. Efter
att examinationen av blinda eleverna kom turen till döva. Den tidigare
nämnde anonyme brevskrivaren fortsätter att redogöra för händelseutvecklingen.
Han beskriver elevernas färdigheter, hur de kunde visa tecken
för olika ord och förstod lärarens tecken. De visade även att de skriftligen
kunde förklara några abstrakta ords betydelse och summera siffror.
Eleverna visade även prov på sin teckning och slöjder, något han såg som
en påtaglig förändring efter att de ”…för några månader sedan lågo i et
lika djupt mörker som deras fattiga föräldras kojor stodo gömda för werlden…”
(Anonym berättare i Johansson 1974:17).
129