Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
lantropin. Gustav Abraham Silfverstolpe, som själv undervisat några döva
var mera positiv men menade att Borg borde få stöd till utbildning av lärare
för döva som sedan kunde verka på olika platser i landet (Nyström
1900−1908:207ff, hf IV). Han ville se en decentralisering av utbildningen.
Det starkaste motståndet kom från bondeståndet där flera tvivlade på
att institutet skulle komma landsbygden till godo. Pehr Danielsson betonade
skillnaderna mellan landsbygden och städerna och såg nyttan av utbildning
för stadsbor men inte för dem som levde i jordbruksområden.
Han menade att det främst var föräldrarnas uppgift att uppfostra och undervisa
sina barn och att ”…bibringande av finare yttre känslor, mera förnöja
åskådaren, än gagna i det hela, åtminstone i jordbruket…” (ibid). De
fina maneren behövdes enligt Danielsson inte på landsbygden utan arbetsförmågan.
Han tycks ha varit närvarande vid examination i börshuset men
lät sig inte imponeras av uppvisningen av eleverna utan såg det snarast som
det skådespel det också var. Vad eleverna visade upp var också främst teoretiska
kunskaper, vilka Danielsson knappast såg som nyttiga i jordbruket
eller i andra praktiska arbeten i det förindustriella samhället.
Examinationerna hade banat vägen för ett statligt stöd direkt till institutet.
Frågan behandlades grundligt efter att Ridderskapet och Adeln väckt
en motion den sjätte juni 1809 och den fjortonde november väckte även
Bondeståndet ett förslag om att tilldela institutet sextusen riksdaler banco.
Efter behandling som jag inte går närmare in på godkände ständerna
under början av 1810 ett årligt anslag på tretusentrehundratrettio riksdaler
banco (Nyström 1900−1908:204ff, Förhammar 1991:122ff).
Drottningen blir institutets beskyddare
Att framstående personer i samhället stödde Borg var en viktig aspekt och
inte minst betydelsefull var drottningen Hedvig Elisabeth Charlottas engagemang
som beskyddare och ordförande i institutets styrelse. Borg hade
möjligen tänkt att drottningen enbart skulle ha en symbolisk roll men i
stället gick hon helhjärtat in för att leda verksamheten och fatta egna beslut.
Till sin hjälp valde drottningen ett råd bestående av ”Excellensen grefve
Magnus Brahe, statsrådet friherre Flemming, Landshöfdingen Nils Rosenstein
och Biskopen doktor Murray” (Nyström 1900−1908:204, hf IV).
132