Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
sällan betydligt sämre och åtskilliga riskerade att resignera i fattigdom och
understimulering. Den glädje man kan ha känt tillsammans med kamraterna
var borta menade hon. Vad hon såg som positivt vid denna tid var ett ökat
intresse för blinda i samhället både bland enskilda och från staten. Hon pekade
speciellt på den betydelse de filantropiska stödorganisationerna hade.
Hon noterade också att yrkesskickligheten inte alltid var tillräcklig för
att göra ett gott arbete, en del av produkterna var omoderna och svårsålda.
Det fattades ofta pengar till inköp av arbetsmaterial och svårigheterna
att få de tillverkade produkterna sålda kvarstod fortfarande tjugo år efter
första inspektionsresan. Konkurrensen från fabriker och seende hantverkare
var fortfarande ett problem trots att fängelsetillverkningen upphört.
Anna Didoff såg också glädjeämnena. Hit hörde tidningar och böcker
i punkttidskrift som blivit allt mera spridda, De Blindas veckoblad och
De blindas förenings lånebibliotek med böcker i punktskrift, vilka utlånades
kostnadsfritt och ledde till en något minskad isolering. Böckerna betraktar
hon som förmedlare av ett saknat andligt behov och den intellektuella
stimulans hon efterlyst. En del av det tryckta materialet hade en religiös
prägel men dessa böcker tillhörde inte de mest utlånade (Jonsson 1992:29),
vilket kan tala för att religionen var av större betydelse för de ledande personerna
än för synskadade/blinda.
Den verksamhet stödföreningarna bedrev uppskattades av Anna Didoff
och andra inspektörer. De blindas väl och Kronprinsessan Margarethas arbetsnämnds
arbete såg hon som ett väsentligt stöd för synskadade. Stor uppskattning
gav hon även den av synskadade nybildade föreningen, Kronobergs läns
blindförening. I en lång redogörelse beskriver hon hur föreningen vill arbeta
och återger deras stadgar i sin rapport vilket visade hur blinda själva ville
arbeta för att förbättra sina egna villkor. Anna Didoff avslutade sin sammanfattande
rapport och skrev, att hon försökt intressera dem hon besökt
för blindföreningens verksamhet. Även om hon inte gav uttryck för samma
entusiasm över uppdraget som andra inspektörer menade hon att besöken
”otvivelaktigt” fyllde en uppgift då de kunde betyda ”ett tillskott i livsmod
och självtillit” (Didoff, rapport 1923). Hennes betoning låg mera på det personliga
mötet än de praktiska frågorna kring yrken och försörjning.
På samma sätt som Westbom 1903 tyckte Anna Didoff att hon 1923 blev
mottagen med ”glädje och tacksamhet”. Trots att hon var mycket positiv
220