Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
För att kommunicera med sin elev gick Argillander tillväga så att han
försökte lära sig de tecken, åtbörder Henrich redan använde för att uttrycka
sina tankar och behov. För att få Henrich att ge några läten ifrån sig använde
Argillander till en början en stor papperstratt. I den skrek han rakt i örat på
pojken. Sedan bad han honom göra det samma i hans öra. Även om Henrich
inget hörde kan han ändå genom denna enkla metod ha uppfattat och
förstått av ”ljudtrycket” hur tal kom till. Han övades nu i att ”låta hårdt och
sakta; andas och blåsa, utan läte; samt låta i näsan” (Argillander 1771:6).
Varje bokstav i alfabetet tränades för sig och Argillander beskriver noga
hur detta gick till. För att öva självljudande A fick Henrich öppna munnen
vitt, ”läpparna och tungan ligga otvunget, hvarunder gifves et långsamt
och otvunget läte”, för bokstaven Å föres ”käftarna i samma ställning som
A, men munngipen drages närmare ihop och låtes otvunget” (Argillander
1771:8). De medljudande bokstäverna orsakade större problem och orsakade
förvirring. Den tillagda vokalen å i uttalet av K, var svårt att forma. Ordet
kniv lät som ”koenif”. De enklaste bokstäverna att lära in för Henrich
var a, o, u, p, n, f, m, t, (Argillander 1771:8f).
Vid uttalsövningar stod läraren framför sin elev så att han tydligt kunde
se munrörelserna. Med ett finger fick Henrich känna på munnen och
tungans ställning hos läraren samt med handen känna hur stark utandningen
var. För att Henrich skulle se sin egen mun fick han hålla i en spegel
vid uttalet. För att inte trötta eleven nöjde sig Argillander med korta
pass och krävde inte heller någon perfektion i uttalet. Efter träningen i
enskilda bokstäver följde övningar med sammansättningar av vokaler och
konsonanter och därefter hela ord och meningar. Efter en tid kunde Henrich
bilda egna meningar som han ”jollra fram” och då handlade det om
sådant han själv kan konstatera, vad som hade hänt eller skulle komma
att hända: ”Henrich finger skära knif, blod kommer, morgon söndag, resa
kyrka, båt ro” (Argillander 1771:16). Exemplen på meningar handlar om sådant
som var centralt i pojkens liv och miljö.
Argillander skriver att han efterhand rättade felaktigt uttal, meningarna
och ordföljden. Trots intensiv övning blev resultatet tämligen begränsat
men inte desto mindre viktigt. Argillander menade att den som skulle
undervisa en döv måste ha ett ” …mycket tåligt och muntert sinne: un-
96