Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Vetenskapens blick och problematiseringen
blandat innehåll. I förordet till artikeln skriver akademien att barn som har
fel på något utvärtes sinne ”... såsom syn eller hörsel, ehuru i öfrigt friske,
äro ej mindre at beklaga, och förtjena ej mindre öm vård, än de eljest sjukliga
(Argillander 1771:2). Därmed gavs uttryck för de humanistiska tankeströmningarna
som motiv för att undervisa döva från barndomen.
En direkt jämförelse gjordes mellan sjukdom och funktionsnedsättning
samtidigt som vikten av att också ta hand om döva barn framhävdes. Trots
jämförelsen med sjuka är det pedagogiken och undervisningen som betonas.
I inledningen till Argillanders artikel framgår att akademieledamöterna
kände till en rad skrifter om undervisning av döva i andra länder. De
menar att en översättning av någon av dessa skrifter, till exempel von Hallers
Elementa Physiologiae, vilken tidigare hade utkommit vore lika bra som
att utge den svenska uppsatsen. Argillanders insats på dövundervisningens
område tonades därmed ned redan i förordet till hans egen uppsats. Akademien
ansåg att Argillander följde i redan upptrampade fotspår. Man såg
dock en fördel i att försöket var svenskt och att det trots allt innehöll tillräcklig
information för den som själv ville pröva på att undervisa en döv.
Vetenskapsakademien framhöll därmed artikelns praktiska nytta, medvetna
om att ytterst få döva barn i Sverige fick möjlighet till undervisning.
Argillander gav också själv en motivering till varför han velat sprida
kunskap om ett enda fall av undervisning vilket dessutom pågått under relativt
kort tid. Ett sådant motiv menade han var svårigheterna att få tag på
originallitteraturen. Själv kände han till en rad böcker men säger sig inte
ha kunnat få tag på dem. 32 Att han inte själv läst något i ämnet kan man
på goda grunder betvivla. Det verkar vara ett återkommande tema hos flera
pionjärer på undervisningsområdet att peka på att de inget läst om andras
metoder. På det sättet ville man sannolikt framhäva originaliteten i
sina egna insatser och ge sken av att helt på egen hand ha utvecklat undervisningsmetoderna.
Argillander borde åtminstone haft tillgång till den första
svenska avhandlingen om dövas undervisning skriven av hans egen professor
och lärare Carl Fredrik Mennander. Skriften hade titeln De loqvela
mutorum et surdorum (Om dom stumma och dövas tal) (Lindroth 1967:720).
Avhandlingen utkom i Åbo 1749, samma år som Henrich föddes.
32 Argillander nämner bl.a. böcker av Petrus Pontius (Pedro Ponce de Leon),
William Holder, John Wallius, Conrad Amman och Jean Pablo Bonet.
93