Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
blinda levde med sina föräldrar eller anhöriga kunde bostadsförhållandena
vara goda. Uttryck som ”burget bondfolk” kan innebära bra boende, ibland
dock på undantag. Det gällde Samuel (född 1893) vars föräldrar hade
ett större hemman som efter moderns död lämnades till den seende sonen
mot undantag för fadern och den blinde Samuel, vilka nu bodde tillsammans
på husets övre våning. Brodern löste ut Samuel för sextusen kronor.
Något ekonomiskt stöd var de inte i behov av. Samuel arbetade med borstbinderi
och hade lätt att sälja enligt inspektören Höglund (berättelse 1917).
Bostädernas dåliga skick fick flera negativa konsekvenser varför denna
bidragsform var väl motiverad. Främst påverkades arbetsförhållandena
då familjemedlemmarna konkurrerade om ett begränsat utrymme, där det
inte alltid fanns plats för material och arbetsredskap. Åtskilliga fick arbeta
i dragiga uthus vilket kunde påverka hälsan. Josefina (född 1879), blind av
difteri vid ett halvt år, bodde hos familjen efter en tid vid hantverksskolan
i Uppsala under värsta tänkbara förhållanden:
I detta hem mötte mig en bild af den största fattigdom och elände.
Bostaden, som låg i utkanten af Oskarshamn, var en kombination
af brädskjul och jordkula, uppförd vid en bergvägg, hvilken
tjänade som stöd och skydd (Thurén berättelse 1904).
Fadern var före detta orgeltrampare och smed. Han hade drabbats av slaganfall.
Familjen hade ytterligare tre döttrar varav en fått två ”oäkta barn”.
Endast modern kunde arbeta och förtjäna något till familjen. Josefina hoppades
kunna arbeta med borstar men saknade material och utrymme för
arbetet och enligt inspektörer ”kanske ej minst företagsamhet, som ofta är
fallet, när nöden är stor” (Thurén, berättelse 1904).
Boendeformen kunde också leda till moraliskt förfall och dessutom förelåg
en risk för fysiska och sexuella övergrepp inom familjen, något inspektörerna
antyder (se Malmberg & Färm 2007). En annan boendeform
som ansågs kunna leda till moraliskt förfall var systemet med inneboende,
speciellt i storstäderna. Denna boendeform ansågs som mindre lämpliga
miljöer där blinda kunde hamna i dåligt sällskap och bli utnyttjade,
enligt inspektören Westbom (rapport 1908−1909) vilken i Stockholm mött
den största motviljan att berätta något för inspektören. Det uppfattades av
252