Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
sysslolösa kärringar, som sedemera genom de mäst orimliga föregifvanden
till ex. − at man ville hafva pojken till Stockholm
för att bränna honom till pulfver at nyttjas till undergörande
Curer − satt Föräldrarna i det svåraste beskymmer. All min vältalighet,
min Embets-mannamyndighet, mit personliga förtroende,
till och med Contanter af min Cassa har jag employerat
för at tillfredställa dessa föräldrar (Prawitz 1913:76f).
I denna konfrontation mellan prästen och föräldrarna möttes rykten som
var i svang och ett mera rationellt tankesätt i synen på uppfostran och utbildning.
Prästen såg i föräldrarnas vägran att skicka sonen till institutet
i Stockholm endast fördomar, okunnighet och ”kärringprat”. Att det var
just kvinnor som hyste den största oron och gav uttryck för detta, genom
att återge en vandringssägen, är förståeligt med tanke på att de hade ansvaret
för barnens uppfostran och vård och även stod dem känslomässigt nära.
Bara tanken på att lämna ifrån sig sitt barn, skicka bort det för många år
framåt, kanske för alltid, kan ha uppfattats som oroande och skrämmande
för föräldrarna. I det okända såg man också faror.
Av föräldrarnas och grannkvinnornas reaktion framgår att man tvivlade
på att främmande människor kunde ha ärliga avsikter med ett barn som
var dövt. De kan ha misstänkt att synen på döva var så negativ att barnen
riskerade att komma till skada, kanske till och med dödas. Bakom låg möjligen
kännedomen om att Borg var medlem i den hemlighetsfulla Frimurarorden
om vilken det gick många rykten. Prästen gav utifrån sin lärda
position inget intryck av att ha förstått den oro föräldrarna kände för sonens
välbefinnande. Hans uppgift var att övertyga dem om att de hade fel
och att de utan fruktan kunde sända sonen till institutet. Detta lyckas också
och han skriver i sitt brev till brodern:
Jag är nu så vida hunnen, at jag förmått Fadren sjelf till at göra
gossen sälskap till Stockholm, med det uttryckliga vilkoret, at
om han vid sin ditkomst icke skulle finna, at ingen nöd kommer
at tillfogas barnet, utan at det tvärtom kommer i förmånligare
belägenhet, än någonsin hans föräldrar i Landsorten skulle
kunnat förskaffa honom, så skall Gubben äga rättighet at föra
134