Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
de även fickur och tillverkade nya delar, spindlar, axlar, drev och kugghjul.
Med en vippstång och en svarv kunde han svarva i både trä och metall.
För att få en säkrare försörjning och ett lättare arbete övergick Johan
mer och mer till att skriva på beställning, vilket han gjorde med en vacker
handstil. Av en lagman fick han i uppdrag att renskriva domböcker. Eftersom
skrivarbeten förekom mest i städerna och för att få flera uppdrag flyttade
Johan 1773, vid tjugo års ålder, till Söderköping där han kom att arbeta
med renskrivning av domböcker, undervisning av barn samt med lagning
av klockor (Westring 1796:40f). Johan blev 1778 tingsskrivare hos häradshövdingen
Forseman vilken han arbetade åt till 1782. Under detta arbete
lärde han sig så mycket juridik att han kunde verka som advokat vid
rättegångar. På grund av ett hett temperament blev han fråntagen rätten
att uppträda inför domstol. Om detta skriver Westring att: ”Snillet är inte
altid behagligt mindre altid lyckligt!” (ibid).
En betydelsefull skillnad mot Mathias var att Johan fick tillstånd att gifta
sig år 1787 (ibid). Prästerna hade gjort olika bedömningar. Vi kan enbart
spekulera om orsaken. Flera skillnader av betydelse förekommer dock
mellan Mathias och Johan. Den senares liv var bortsett från själva skadorna
mera likt det liv som förväntades och som motsvarade kyrkans krav på skötsamhet.
Johan försörjde sig som vuxen på sitt arbete och levde ett självständigt
liv. Mathias var hänvisad till hospitalet och mera beroende av samhällets
stöd och därmed var han troligen omyndigförklarad. Åtminstone i Johans
fall tycks skadorna inte ha haft någon betydelse för rätten att gifta sig.
Någon fara för kvinnan att gifta sig med någon som hade synliga skador
framkommer inte, då det tycks vara överraskningsmomentet, skrämseln
som är den största faran. Tvärtom visade äktenskapet att hustrun
knappast kan ha låtit sig påverkas av mannens missbildningar. Inte heller
kan Westring se att Johans missbildning gått i arv. Med sin hustru hade
han ”...oaktade så många bristande lemmar, dock, afvlat fyra helbregda
barn...”, vilket enligt Westring gav ”... styrkan åt den läran, at fostret (Embryo)
redan är danadt i ägget hos modren.” (Westring 1796:41). För läkarna
vid denna tid var ”sjelfva aflelsen” fortfarande en hemlighet som Westring
skriver. Inte minst mannens roll verkar ha varit oklar.
74