Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Pär Aron Borg och undervisningen av blinda och döva
ciellt att Borg inte hade något privat institut så länge han var föreståndare
för det kungliga eller Allmänna institutet (Prawitz 1913:137ff). Den nya
ordningen blev bättre än direktionen förväntat och någon liknande konflikt
som de föregående två årens tycks inte vidare ha förekommit. Efterverkningarna
av den pedagogiska striden och metoderna för uppfostran
fortsatte dock en tid, bland annat genom tidningsskriverier.
I tidskriften Anmärkaren från 1820 gick dövläraren Guldbrand till angrepp
på Borg och beskriver samtidigt sin egen eller snarare Castbergs syn
på dövas undervisning. För Guldbrand var teckenspråket inget fullvärdigt
språk då det inte kunde användas för att förstå eller förklara abstrakta begrepp.
Som exempel tog han Borgs elev Clas Ekmansson. När denne fick
motta nattvarden ifrågasatte Guldbrand om Ekmansson överhuvud taget
förstod något av vad religonen innebar då han inte behärskade skriftspråket.
Det var en hård kritik på grund av att kristendomsundervisningen var
ett krav från filantropin och staten.
Guldbrand anklagade Borg för att i sin tolkning ha fuskat och helt enkelt
förbättrat Ekmanssons svar. Som rena bluffen betraktade han även den
examination Borg höll 1818 för att återfå det gamla stödet. Guldbrand avfärdar
den känslosamma atmosfären ”…den granna musik, de präktiga tal, de
hjertnypande och rörande deklamationer, hvarmed åhörarna trakterades...”
(Anmärkaren citerad i Prawitz 1913:538). Allt känns igen från Borgs tredje examination
i börssalen år 1809 och avfärdades av Guldbrand. Den hårdaste
kritiken mot Borg var dock brister i undervisningen i läsning och skrivning.
I en artikel i Anmärkaren 1820, efter att Borg återfått ledningen skrev Guldbrand
att det inte fanns någon känd ”döfstumme-lärare” som ansåg att döva
kunde lära sig religionens abstrakta begrepp enbart genom teckenspråket.
Det fanns goda skäl för denna kritik. Den mest förödande kritiken riktades
mot elevernas bristande kunskaper. Guldbrand menade att Borg var
en bluffmakare. När eleven Råfelt förhördes fick han frågan vad döden betydde.
Han skrev då på tavlan ”slut på lifvet”, ett acceptabelt svar, men
hur hade detta uppnåtts. Genom att Borg med handalfabetet tecknat varje
bokstav i meningen. Och när den döve eleven Gottskalk läste en dikt möjliggjordes
detta, enligt Guldbrand, på grund av att han egentligen inte var
döv, utan hade hyggliga hörselrester, en slutsats som mycket väl kan vara
179