Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Pär Aron Borg och undervisningen av blinda och döva
vat/offentligt, normalt/onormalt, friskt/sjukt. Också kön och genus är relaterade
till olika platser och den verksamhet som där förekommer (Lundgren
2006:8, Jacobsson 2009:21). På Manilla befästes skillnaderna mellan
könen i olika arbetsuppgifter, samtidigt som eleverna knöts samman med
ett gemensamt språk, teckenspråket.
Manilla blev en speciell plats där döva undervisades och levde tillsammans
under många år, där det ”talades” ett språk med händerna andra inte
förstod, vilket torde ha väckt förundran och nyfikenhet. En plats som är
sluten och otillgänglig för människor kan leda till mystifiering och missuppfattningar.
De slutna institutionerna för personer med funktionshinder
tillhörde denna kategori platser och rum (se Goffman 1961, 1973).
Under de första åren fram till 1812 hade Institutet för blinda och döfstumma
sin fysiska vistelseort i centrala Stockholm, först på Regeringsgatan och
därefter på Drottninggatan i Rosenadlerska egendomen, dit man flyttade i
oktober 1809. Den ordning som fanns där kom att följa med till Manilla.
Borg hyrde flera våningar i huset på Drottninggatan och fick disponera trädgården.
I huset fanns rum för föreståndaren Borg, de inackorderade eleverna,
den teoretiska undervisningen samt för verkstäderna, de rum som användes
för den praktiska yrkesträningen. I kontrast till flertalet elevers hemförhållanden
var rummen ”rymliga och glada samt försedda med en inredning,
som utmärker smak, ordning och beqvämlighet” skriver revisorerna
(Nyström 1900-08:229, hf IV. I verkstäderna där de olika hantverken övades,
tillverkades även en del av vad som behövdes för eget bruk samt till försäljning.
Institutet hade även ett litet bibliotek, en gåva från Uppfostringssällskapet
som ägnade sig åt att förbättra skolböckerna. Sällskapet hade grundats
av den tidigare nämnda Carl Cristoffer Gjörwell (Svensk uppslagsbok).
För eleverna som var inackorderade var det väl sörjt. De hade egen
säng, lakan och sängkläder av tagel, ett stickat täcke samt vid sängen en
byrå där personliga föremål kunde förvaras (Prawitz 1913:70ff). Förhållandena
var betydligt bättre än vad flertalet elever var vana vid från sina hem.
På institutet rådde en genomtänkt ordning där var sak hade sin bestämda
plats. Även de olika verksamheterna skildes åt rumsligt, teoretisk undervisning
från praktiskt arbete, sovsalar från dagliga vistelseutrymmen. Den
rumsliga ordning som skapades var en del i själva uppfostringsarbetet, i
153