Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll genom utbildning och inspektion
Blindsakens stödformer
Få synskadade/blinda med yrkesutbildning vid blindskolorna kunde helt
försörja sig på sina inlärda yrken, hindren för detta var många. Inspektörernas
bedömningar varierade mellan tio och femtio procent helt självförsörjande
vilket visar på bedömningarnas osäkerhet. Oavsett detta var alla
former av stöd av betydelse. Blindsakens mest omfattande insats förutom
den organiserade grund- och yrkesutbildningen, vilken var både statlig och
filantropisk, var det ekonomiska och intellektuella (andliga) stödet. Det senare
bestod främst av tidskrifter och böcker på punktskrift och när radion
kom på 1920 talet blev den mycket uppskattad av synskadade. Kronprinsessans
Margaretas arbetsnämnd delade ut radioapparater som lån till blinda.
När eleverna lämnade utbildningen fick de med sig ett startpaket bestående
av lite råvaror och några verktyg så att arbetet omedelbart kunde
komma igång. Med detta bagage återvände eleverna med en lyckönskan
till sina hemorter och därmed började svårigheterna för flertalet.
Den stödverksamhet som byggdes upp med frivilliga bidrag inom blindsaken
underkände därmed hela tanken om synskadade/blindas självförsörjningsförmåga.
De uppfattades fortfarande efter utbildningen som hjälplösa
och beroende av andra. För filantropin innebar det ett starkt motiv för humanitärt
engagemang till oförskyllt drabbade. I detta arbete fick bland annat
landshövdingefruarna en ledande roll som ordförande inom de länsorganisationer
som bildades inom Kronprinsessan Margaretas Arbetsnämnd. När
lokala föreningar bildades kom dessa att heta De blindas vänner, även kalllade
”skyddsvänsdistrikt”. På 1920-talet började landstingen ge ekonomiska
bidrag till verksamheten och blindvårdsnämder inrättades för att stödja enskilda
synskadade. Inspektören Ernst Retsler var imponerad av hur energiskt
och framgångsrikt arbetet för landets blinda utfördes av blindvännerna i
Ångermanland och Medelpad och berömde landshövdingskan. Bland annat
hade föreningen upprättat en depå för inköp av färdiga blindarbeten (Retsler
rapport 1925−1926). Även i Göteborg hade De blindas vänner vid denna
tid ett försäljningsställe vilket inspektören Ek dock betraktade som en misslyckad
verksamhet, dåligt skött och med låg omsättning (Ek, rapport 1922).
247