Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Vetenskapens blick och problematiseringen
Den goda pedagogiken
Sin ende elev kände Argillander genom släktskap, Henrich var hans svåger.
Om pojken hade några hörselrester vet vi inte. Det lyckades dock Argillander,
enligt hans egen uppgift, att på några månader lära Henrich:
…läsa rent såväl skreven som tryckt stil, säga efter, när han ser
en talande i munnen, skrifva hvad han säger eller ser andra säga,
och redan någorlunda tala samt förstå tal och skrift… (Argillander
1771:3).
Resultatet, som Argillander beskriver det, måste sägas vara häpnadsväckande
med tanke på att läraren inte tidigare undervisat döva. Var detta möjligt
och hur gick det i så fall till? Överdriver Argillander resultatet av sin undervisning?
Här har vi bara hans egna ord att lita till och jämförelser med
utländska exempel. Hans förhållningssätt för att närma sig den döve, icke
talande pojken, är värt att återges ordagrant:
Det första var, at jag lagade mig i bästa förtrolighet med honom,
den jag ständigt sökte bibehålla, dels med smicker, dels med et
troget tillhandagående: i det jag, så mycket görligt var förnöjde
hans nyfikenhet uti alt hvad han åstundade veta; aktande mig
noga för at skämtevis bry honom, och aldrig blottställa honom
för åtlöje, för dess orediga jollrande (Argillander 1771:6).
Med stort tålamod, empati och respekt för sin elev inledde Argillander,
enligt sin egen utsago, den kombinerade träningen och undervisningen.
Han tar fasta på elevens nyfikenhet och vilja att lära. Han säger sig undvika
att kritisera de läten som Henrich frambringade. Förhållningssättet till
pojken kan väl delvis förklaras av släktskapet och att de troligen kände varandra
sedan tidigare. Vid tolv års ålder hade han redan fått en uppfostran
som var bruklig för barn i den kultur och samhällsklass han tillhörde. Då
fadern var död kan Argillander ha sett det som sin uppgift att fullfölja pojkens
uppfostran då det var tid att tänka på pojkens upptagande i församlingen
genom konfirmation och nattvard, vilket var ett av de starkaste motiven
för att undervisa döva.
95