Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
i flera hundra år och återgavs bland annat av Linné. 57 Borg torde ha känt till
dessa berättelser, därav namnet på pojken.
Religionen ett medel för ordning
Religionen var ett av de maktmedel Borg använde i sin uppfostran och i
kontrollen av eleverna. Mats Beronius menar att religionen på samma sätt
som medicinen var och är en ”vakthållare av moralen” (Beronius 1994:7).
Religionen och moralen som makttekniker innehåller belöning och straff
både i konkret och i mera abstrakt mening.
Borg och lärarna granskade varje lördag eftermiddag kl 15.00−17.00
inventarierna, elevernas arbeten och kläder, och avgjorde vilka som skulle
belönas ”för flit, ordning och skicklighet” (Prawitz 1913:161). Belöningen
bestod av böcker, tavlor eller något som hörde till elevernas hantverksutbildning.
Den högsta belöningen var att vid det obligatoriska kyrkobesöket
på söndagen få sitta bredvid föreståndaren eller någon annan lärare.
Det var en mycket stark markering från Borgs sida. Största bestraffningen
innebar att man en hel dag fick gå sysslolös och den mindre bestraffningen
i att inte få delta i kamraternas övningar. Någon fysisk bestraffning verkar
inte ha förekommit under Borgs ledning (Nyström 1900−1908:330, hf VI).
Genom praktiken i helg och vardag internaliserades moraliska och etiska
värden (Ariés 1980, Foucault 1974, 1993). Religionsundervisningen blev
ett medel i formandet av den goda medborgaren och utvecklingen av moralen.
Borg utarbetade själv elevernas undervisningsmaterial även på detta
område, bland annat boken Försök till en Cours i den uppenbara Religionen
för Döfstumma”. Innehållet bestod av frågor och svar:
Fråga: Vhad är du?
Svar: En människa
Fråga: Vhad är skapare?
Svar: Den som kan börja och fullkomna allt
Fråga: Var Adam länge ensam i paradiset?
57 Ett av de mest kända av dessa barn var en pojke i elvaårsåldern som hittades i
Frankrike kring år 1800. Han fick namnet Victor och uppfostrades och levde
i många år på dövinstitutet i Paris. Se Gaspard (1952).
162