Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Pär Aron Borg och undervisningen av blinda och döva
rande och talande samhälles sida eftersatt. Den jämförelsen har dock delvis
fel utgångspunkter. Borg prioriterade helt enkelt dövas språkutveckling utifrån
elevernas egna möjligheter och behov, inte efter hörandes behov. Språk
torde efterhand ha blivit allt rikare i den teckentalande miljön på Manilla.
Den viktigaste skillnaden i synsätten mellan de båda lärarna Guldbrand
och Borg handlar om den roll man tänkte sig för döva. Guldbrand ville se
en snabbare integrering och spridning av döva i samhället. Borg prioriterade
dövas gemenskap inom deras egen språkliga och kulturella värld. För döva
som levde utspridda över landet isolerade från andra i samma situation blev
vistelsen i den sociala och kulturella gemenskapen vid institutet efterhand
av allt större betydelse. Inte minst beträffande identitetsarbetet och självförståelsen
var det nödvändigt att träffa andra döva. Borg var åtminstone delvis
klar över detta medan andra menade att eleverna lika gärna kunde bo kvar
och lära sig ett yrke på hemorten (Jfr Andersson 1995:72ff).
I efterhand kan man säga att dövas gemenskap vid institutet var en förutsättning
för att de längre fram skulle kunna hävda sina egna intressen.
Den process som ägde rum och blev allt tydligare mot slutet av 1800-talet
kan jämföras med ”att komma ut”, att bli något mera synliga, individuella
problem blev till kollektiva möjligheter (jfr Swain & Cameron 1999:73f).
Pär Aron Borgs period − Sammanfattning
Diskussionen om etableringen av den första specialskolan för blinda och
dövas undervisning innehåller flera motstridiga diskurser. Det rådde inte
någon enighet om ifall det över huvud taget fanns något behov av undervisning
av blinda och döva eller vilken form den skulle ha, med praktisk
eller teoretisk inriktning. Det förekom också en avgörande skillnad i synen
mellan blinda och döva och i undervisningsmetoderna. Trots att Pär Aron
Borg ansåg att det var helt olika fält, trodde han sig kunna klara uppgiften.
Det var en missbedömning och undervisningen av blinda lades ned efter
tre – fyra års undervisning och det kom att dröja till mitten av 1840-talet
innan den återupptogs. Bland annat skylldes detta på en bristande tro på
att blinda kunde klara av praktiska arbeten.
181