Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Vetenskapens blick och problematiseringen
slår upp Psalmerna efter deras nummer, samt visar tecken till
Gudsfruktan (Wijkström 1759:265).
Ovanligheten i förekomsten av döva i socknen är en anledning till att lektorn
uppmärksammade mannen. Vad som är mest iögonfallande enligt artikelförfattaren
är normaliteten i hans beteende och liv. Den döve Lars Nilsson
är som andra sockenbor, går i kyrkan och deltar i gudstjänsten genom
att slå upp psalmnumren. En enkel uppgift kan tyckas. Enligt författaren till
artikeln hade Lars lärt sig att ”som dumbar pläga” väl teckna sina tankar och
han förstår det han läser i psalmboken som är hans främsta litteratur. Lars
har också kunnat visa att han förstår kristendomens budskap och har därför
fått mottaga nattvarden (Wijkström 1759:265). Detta var en viktig pasagerit,
en övergångsrit för att bli accepterad som medborgare i samhället.
Lars Nilsson var gift, hade barn och försörjde familjen genom fiske
(Wijkström 1759:266). Han tycks inte ha fått någon ordnad undervisning
utan säger att han själv lärt sig det han kunde. Att han tecknade betyder att
han kunde göra sig någorlunda förstådd med hustrun och barnen och kanske
även andra närstående. Författaren till artikeln skriver att åtbördsspråket
var en vanlig kommunikationsmetod för döva vid denna tid. Ett ännu tidigare
exempel på att döva i vårt land använde tecken för att kommunicera
återfinns i en dombok från Jämtland 1695, där en döv man blev ställd inför
rätten för tidelag. För rätten var det nödvändigt att kommunicera med den
åtalade och det är brodern som får vara tolk. Den åtalade Jan Oluffson ville
inte erkänna sitt brott då hans kropp i så fall skulle brännas och därmed skulle
han inte kunna komma till himlen. Hans bror kunde dock med ”tecken”
övertala honom om att själen var odödlig, ”…kommande utur kroppen, förder
av de helige änglar i guds rike” (Liliequist 1988:153). Även i ett domstolsfall
från 1663 talas om en dumbe som tecknar ”technilse”. 31
Tecken och åtbörder var det spontana och naturliga sättet att kommunicera
för en döv. Ändå var det träning i att tala och avläsa läpprörelser som
först kom att användas när hörande försökte undervisa de från unga år döva.
31 Även i ett domstolsfall från 1663 talas om en dumbe som tecknar, ”technilse”.
(Göta Hovrätts arkiv, Jönköping, Criminalia EVAA:45 Kronoborgs län. Sunnerbo
häradsrätt 1663) Uppgiften har jag fått av historikern Jonas Liliequist i Umeå.
91