Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Vetenskapens blick och problematiseringen
…döva från födelsen och på grund därav sakna talförmåga, och
vilka i följd av detta naturfel utan människans särskilda omvårdnad
skulle nedsjunka nästan till djurens ståndpunkt och beständigt
förbliva en onyttig börda för jorden och en tryckande tunga
för andra människor (Arosenius i Prawitz 1913:495).
Denna drastiska kontrastering mellan det djuriska och det mänskliga är en
återkommande metafor i diskursen om döva. Metaforen är ett starkt uttalande
och förekommer även i synen på gravt utvecklingsstörda. Även om
Arosenius avsikt var att kontrastera outbildade och utbildade barndomsdöva
spreds sådana tankar lätt i samhället. Det var en olycklig felaktig sammankoppling
mellan natur och kultur. Syftet var att visa på att de från
barndomen outbildade döva befann sig i ett tillstånd utanför den mänskliga
gemenskapen, men att detta ändå kunde förändras med uppfostran och
utbildning. Vad man ansåg skilde den hörande från den ”dövstumme” var
avsaknaden av talspråk. Detta blev även en moralisk fråga då man uppfattade
att den som inte kunde höra inte heller kunde formulera sina tankar,
tygla sina begär eller planera sitt liv. För kyrkan och religionen var detta
en avgörande fråga som motiverade dess engagemang i dövas utbildning.
Med ett ökat vetenskapligt och samhälleligt intresse väcktes flera frågor;
Hur omfattande var problemet? Hur många döva kunde det finnas i samhället?
Arosenius gjorde en första grov beräkning av antalet ”dövstumma” i
Sverige utifrån en uppskattning av antalet i Frankrike. Enligt Charles-Michel
de l´Epée (1712−1789) fanns det 3000 ”dövstumma” och en motsvarande
siffra för Sverige skulle då bli drygt 300 personer vilka genom uppfostran
skulle kunna bli dugliga samhällsmedborgare (Prawitz 1913:495f).
Vid tiden för Arosenius avhandling hade flera undervisningsmetoder
används i Europa och han beskriver de två dominerande metoderna vid
slutet av 1700-talet, den ”Tyska metoden” eller den så kallade ”orala metoden”
efter dess förespråkare, dövläraren Samuel Heinicke (1727−1790) och
”Franska metoden” efter de l´Epée som utgick från de dövas eget teckenspråk,
vilket han systematiserade och anpassades till det franska språket
genom ”metodiska tecken” (Arosenius 1913). l´Epee bröt därmed mot en
flerhundraårig tradition som byggde på undervisning av enskilda döva i tal
89