Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Folkliga föreställningar och förklaringar
drag. Föräldrarna menade att de nu hade återfått sitt eget oskadade barn
vilket motsvarade de förhoppningar de hade haft. Hustrun Dordi Larsdotter
berättade för domstolen om händelseutvecklingen. Barnet hade fötts
utan skador. Vid ungefär ett halvt års ålder inträffade något då hon var
med sin man ute på ängen för att räfsa hö. Barnet hade hon lagt väl inlindat
i gräset. Efter en stund:
…skreek barnet ganska hårdt till, då släpte hon arbetet och lopp
genast till barnet och fan det sådant som det sedermeera haar
warit, snart i 10 Åhr oformeligit och wanskapeligt, hwilcket sedan
den tijden snart sagt aldrig tegat Natt eller Dag, uthan Föräldrarne
måste jämt bära det på Händerne. (Lövkrona 1989:6).
Dordis upplevelser stämmer väl med sägenmaterialet. I ett obevakat ögonblick,
när hon själv är upptagen i arbete, händer det något med det till
synes friska barnet. Denna obegripliga och plötsliga förändring tolkades,
inte omedelbart utan i efterhand, som att ett byte av barnet skett. Hennes
skuldkänsla kommer fram då hon beskriver hur hon lindat in barnet och
omedelbart då hon hörde det skrika skyndade sig dit, men det var redan
för sent. Hon fortsätter att vårda barnet och får också hjälp av sin man att
bära det. Föräldrarnas hopp om att barnet skulle bli friskt måste ha funnits
där hela tiden, men efter tio år då ingenting hänt verkar deras förhoppningar
ha avtagit. Detta kan vara en förklaring till att de trots tvekan beslutade
sig för att ändå sätta ut barnet.
Pojken hade burits ut av fadern Peer Heide och en god vän, Simon
Nordberg, medan modern var frånvarande. Fadern bar barnet över gården
och Simon den sista biten till dynghögen, där det fick ligga mer än en timme.
Inger Lövkrona menar att modern eller båda föräldrarna innerst inne
borde ha förstått att den skadade pojken var deras eget barn. Föräldrarna
hade knappast någon avsikt att döda barnet även om de önskade slippa
den tunga vårduppgiften. Den som verkar ha varit mest pådrivande till
att bära ut pojken var Simon, den man som förmedlat kunskapen om de
gamla sägnerna, vilka han hört av en kvinna, Ussarrfwe Kristin. Mycket talar
för att dessa berättelser knappast var kända av alla.
45