Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Vetenskapens blick och problematiseringen
na tid. Den första undervisningsanstalten för blinda skapades som tidigare
nämnts av fransmannen Valentin Hauy i Paris 1784 flera år efter Martins
artikel (Blindutredningen 1881:5, Kretschmer 1937:120ff, Lane 1984).
I historiens backspegel har många hävdat att det stora flertalet blinda
var hjälplösa offer och endast tiggeriet återstod. Gustaf Ek, rektor vid Tomteboda
skriver i sin historik att:
De blindas väg genom tiderna har varit mörk och detta i dubbel
bemärkelse. Det svåra lytet har under största delen av mänsklighetens
historia befäst den tanken, att för de blinda var allt förlorat.
Här stod ingenting att uträtta. Möjligen kunde man skänka
dem sitt medlidande, vilket i bästa fall tog sig uttryck i en allmosa.
Så blevo orden blind och tiggare nästan oskiljaktiga begrepp
(Ek, 1938:5).
Liknande uttalanden har fört vidare föreställningen om blindheten som en
tragedi. Mot denna återkommande historiska mörkermålning, har jag velat
ge exempel på motsatsen, en mer nyanserad tolkning i synen på blinda och
samtidigt visa hur en blind person av egen kraft kunde inneha en aktiv roll
i samhället. Detta får naturligtvis inte dölja de stora svårigheter som flertalet
fattiga blinda och andra funktionshindrade levde under, en erfarenhet de
delade med många andra fattiga. Risken för understimulans, brist på träning
och undervisning tillsammans med fattigdom utgjorde ett permanent problem.
Martins artiklar visar som de tidigare exemplen en början till ett vetenskapligt
förhållningssätt, en ny diskursiv formering. Och det man ville framhäva
var det goda exemplet, i detta fall en blind som av egen kraft motsvarade
idealet, en självemanciperad, arbetande och självförsörjande medborgare.
Från ”djuriska varelser till människor”
Intresset för dövheten bland de lärda kan spåras långt tillbaka i historien. Redan
på 1500-talet skrevs flera böcker i ämnet. En av landets mest kunniga i
dövas historia är den tidigare nämnda författaren Bo Andersson (se Andersson
1993, 1995, Andersson & Hammar 1996). Han menar att det är först på
1500-talet vi får källor om döva som är någorlunda tillförlitliga. Det visar på
87