Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll genom utbildning och inspektion
enligt Westbom. Och när skolan var stängd under ferierna hade de ingenstans
att vara. Resultatet av detta blev att flera blinda slagit sig på ”…positivhalarens
yrke eller med annat instrument ströfva omkring och spela för att få
in några slantar” (Westbom, rapport 1904). I inspektörens ögon innebar detta
försörjningssätt en demoralisering och en säker väg ned i fördärvet. Pengar
som förtjänades på detta sätt var enligt Westbom inte som andra pengar
utan rann ur fickorna lika snabbt som de kom in. Detta var ett försörjningssätt
man inte kunde acceptera inom blindsaken och det utgjorde ett återkommande
irritationsmoment och ett hot mot ordningen under hela den
undersökta perioden. Alla inspektörer, ja hela blindsaken, var överens om
att de som gick omkring med positiv eller instrument och spelade eller sålde
visor, förr eller senare blev ”förfallna stackare” som Westbom skriver i sin
rapport 1904. Jag återkommer till detta centrala problem inom blindsaken.
En upplysningsuppgift
Av betydelse för att förbättra kunskaperna om blindas levnadsförhållanden
och möjligheter till skolgång och yrkesutbildning var de samtal inspektörerna
hade med olika nyckelpersoner i lokalsamhället som kunde vara till
stöd i arbetet för blinda. Inspektörens kontakter med ansvariga personer
på lokalorten hade tre huvudsyften; att ge yrkesmässiga råd, motivera anhöriga
och andra att ge stöd till enskilda blinda och deras familjer samt att
ge allmän upplysning om blindsakens arbete. Ledamöter i fattigvårdsstyrelsen,
skollärare, länsmän, handlare och stationsinspektörer med flera fick
härigenom kunskaper om hur långt man kommit i omhändertagandet,
uppfostran och utbildning i landet.
För synskadade/blinda som levde i goda hem eller hade egna ekonomiska
resurser blev inspektörens arbete lätt, medan stor fattigdom, dåliga
eller olämpliga familjeförhållanden till följd av fattigdom och social misär
ställde inspektören inför svårlösta frågor. Den allmänt rådande fattigdomen
var inget inspektörerna kunde göra något åt inom ramen för uppgidften.
En del problem försökte inspektören ändå lösa direkt på platsen.
Det kunde gälla en ny bostad när dessa var alltför dåliga eller att uppmana
kommunen till ett ekonomiskt bidrag. Inspektören hade en viss pondus,
vilket delvis kan ligga i själva beteckningen inspektör. Han uppfattades
sannolikt som en representant för staten och därför åtminstone jämbördig
med lokala makthavare.
215