Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll – en slutdiskussion
att de inte borde vandra runt och sälja sina produkter. Främst såg inspektörerna
i detta en stor moralisk risk för kvinnorna. För en del innebar det ett
liv på institutioner och en livslång tillvaro i ”asyler”. Speciellt gällde detta
unga blinda som inte ansågs bildbara.
Blindyrkena − omöjliga att försörja sig på
Det framgår tydligt av inspektörernas rapporter att flera samverkande faktorer
var avgörande för i vilken grad blinda kunde försörja sig på de yrken
de lärt sig vid blindskolorna. Blindsakens mål var ambivalent. Full försörjning
ansågs inte möjlig för alla samtidigt som det var ett övergripande mål.
Enligt inspektörerna kunde långt mindre än hälften av de utbildade helt
försörja sig själva, några uppgav så få som tio procent.
Flera inspektörer var ändå nöjda och noterade en långsam förbättring
under den tid jag undersökt, till stor del beroende på ökat filantropiskt
stöd. Ett undantag var åren kring första världskriget då det bland annat
blev svårt att få tag på råvaror och blindorganisationernas ekonomiska stöd
minskade enligt inspektörerna. Det individuella stödet till blinda upphörde
dock aldrig. Förhållandena bör jämföras med 1920- och 1930-talens omfattande
arbetslöshet då samhället tvingades ordna med nödhjälpsarbeten.
Så vitt det framgått av källmaterialet omfattade detta inte synskadade/blinda,
då de knappast var en integrerad del av arbetsmarknaden.
Att fortsätta att undervisa flertalet blinda i traditionella hantverk och
kvinnliga handarbeten samtidigt som fabrikstillverkningen tog en allt större
del av marknaden kan betraktas som en brist på fantasi och underskattning
av blinda. Därmed låstes synskadade/blinda fast i en tillverkning som
höll på att ersättas av fabriksprodukter. Utan att ha några val blev blinda
egna företagare med ansvaret för hela produktionskedjan från anskaffning
av råmaterial, tillverkning och försäljning till distribution. Trots att blindorganisationerna
medverkade och stödde blinda arbetare med råvaror och
försäljning med mera måste det anses som ett misslyckat projekt.
För dem som hade stödjande anhöriga, ibland ett syskon som de kunde
arbeta tillsammans med, kunde detta lösas. Men för de ensamma blin-
283