Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Pär Aron Borg och undervisningen av blinda och döva
den ordning vilken under 1800-talets slut och i takt med borgerlighetens
expansion blev ett allt tydligare inslag i samhället (Frykman & Löfgren
1979). Samtidigt går det att ifrågasätta hur effektiv ordningen var som disciplineringsmetod
vid institutet med tanke på de få lärare som fanns under
den första tiden. Eleverna torde ha haft tämligen stor individuell frihet att
agera tillsammans med sina kamrater utan tillsyn. Att flera elever var vuxna
hade också betydelse varför man kan tala om elevernas självdisciplinering
och internalisering (Foucault 1973) utifrån den givna miljön och den
gemensamma kultur som skapats vid Manilla.
Ordning var en nödvändig struktur som genomströmmade hela den
sociala och kulturella värld Borg skapat vid Manilla. Ordningen fanns inplanterad
i platsen, i rummen och den fysiska miljön. Den fanns i schemaläggningen
av undervisningen, vid måltiderna, i träningen av kroppen
och i själens utveckling. Ordningen var avsedd att skapa respekt utåt för
institutet och ledaren, samt respekt för eleverna när de lämnade institutet,
allt syftande till en anpassning till ett borgerligt ordningsideal. Elever som
inte uppfyllde kraven fick lämna institutet innan de avslutat utbildningen.
Vad såg Borg som oordning? Flera exempel på elever som inte passade in
eller ville anpassa sig har redan berörts. Ett exempel av mera spektakulär art
var den så kallade ”Vilden”. Han motsvarade på intet sätt den ordning Borg
krävde samtidigt som han var en metafor för det okända och skrämmande.
Namnet man gav honom var ett tecken på eller utsaga om hur hans beteende
och oförmåga att anpassa sig till den kulturella och sociala ordningen
uppfattades. Vilden, var en döv pojke (möjligen även stum eller utvecklingsstörd)
som själv sökt sig till institutet. Han ”kom såsom tiggare 1820 […] och
ville ej gå” skrev Borg i matrikeln. Pojken fick stanna men ”yppade efter någon
tid en sådan benägenhet at snatta och tigga så at man var nödsakad att
föra honom på Södra Corectionshuset” (Elevmatrikeln). Då man inte kände
till hans identitet eller namn fick han heta Vilden i matrikeln och det torde
vara det namn han hade vid institutet. Om han överhuvud taget fick någon
undervisning är tveksamt då inget är antecknat om detta trots att han
var vid institutet i cirka två år. Metaforen korresponderar väl med synen på
de outbildade döva och jämförelsen var inte långt borta från berättelser om
de så kallade vilda barnen (vargbarnen) som ansågs ha vuxit upp bland vilda
djur eller helt isolerade från människor. Sådana berättelser hade förekommit
161