Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Inledning
centrala temat och en nodalpunkt som drar till sig andra föreställningar
(Winther Jørgensen & Philips 2000:33) och bildar sammanhängande tankemönster.
Upprepade läsningar och jämförelser har efterhand skapat ett
sammanhang mellan alla olika utsagor. Men jag har också uppmärksammat
det som avviker från det typiska.
I kapitel fem som refererar till enskilda individers levnadsförhållanden
under perioden 1903−1930 har jag varit försiktig med att ange exakta hänvisningar
i inspektörernas rapporter och berättelser. Namn som används
om synskadade/blinda har anonymiserats när så funnits lämpligt.
Tidigare forskning
I det följande redogör jag något för den tidigare handikapphistoriska forskning
som haft direkt betydelse för avhandlingen och som gett uppslag, frågor,
begrepp och metoder. Den första bok jag läste med ett handikapphistoriskt
innehåll var sociologen Mårten Söders Anstalter för utvecklingsstörd a
(1978/1984) där han bland annat beskriver anstalternas målsättning, utveckling
och vårdideologi under åren 1866–1944.
En annan tidig bok som delvis berör handikapphistoriska frågor är konstvetaren
Anders Åhmans (1976) Om den offentliga vården: Byggnader och verksamheter
vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen. Denna arkitekturhistoriska
undersökning fick mig att fundera över vad de monumentala
institutionsbyggnaderna och själva platsen för vården kan ha haft för betydelse
för dem som vistades där. Framför mig såg jag de små blinda och döva
barnen när de med någon förälder för första gången gick in genom de stora
dörrarna till Tomteboda eller Manillaskolan i Stockholm. Här framträder
statens makt, på gott och ont, genom placeringen av utsatta människor i olika
rumsliga miljöer där också kontrollen av dem ökade.
Från att ha varit ett mycket tillbakasatt forskningsområde kom det på
1990-talet en rad avhandlingar och böcker i Norden med handikapphistoriskt
innehåll. De funktionshinder som tycks ha väckt största intresset
bland forskare är utvecklingsstörda och döva/hörselskadade. Historikern
Nete Balslev Wingender (1992), pedagogen Birgit Kirkebaek (1993) och et-
27