Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Pär Aron Borg och undervisningen av blinda och döva
nya lärarnas syn på elevernas uppfostran skiljde sig också från Borgs. Vem
var då denne Castberg och vilken syn hade han på döva och deras undervisning?
En jämförelse mellan Castberg och Borg kan ge ytterligare kunskaper
om hur olika man kunde bedöma dövas behov och bildbarhet vid denna tid.
Castberg hade utbildat sig till läkare och ägnade sig åt att med galvanism
försöka återställa dövas hörsel. När detta misslyckades och enbart orsakade
stora plågor hos patienterna, började han intressera sig för dövas
undervisning. För att få kunskaper om de vid tiden tillämpade metoderna
gjorde han åren 1803−1805 en resa till skolor i Europa för att bilda sig en
uppfattning om ”döfstumundervisningen samt sundhets- och karaktärsväsendet”,
något Borg haft möjlighet till men inte utnyttjade. I en jämförelse
mellan talundervisningen i Tyskland och teckenspråkets användning
i Frankrike valde Castberg den senare metoden (Gudman, Holm m.fl.
1983:8ff), vilket även Borg gjorde utan närmare kännedom om metoderna.
Vid hemkomsten från resan började Castberg undervisa åtta döva elever,
fem pojkar och tre flickor, barn till fattiga föräldrar. Efter sju månader
anordnade han en examen för att visa resultatet. När det kungliga döfstuminstitutet
i Köpenhamn upprättades 1807 blev Castberg dess föreståndare.
På samma sätt som Borg och andra dövlärare var Castberg beroende
av sina elevers kunskaper i teckenspråket. Det var eleverna som lärde honom
teckna och de hjälpte själva till att skapa tecken för de begrepp Castberg
lärde ut. Under det första året hade han god hjälp i undervisningen av
en döv porträttmålare (Gudman, Holm m.fl. 1983:8ff). När han kom till
Stockholm var han redan en erkänd dövlärare, professor och ledamot av
flera internationella vetenskapliga sällskap. Castberg hade mera omfattande
erfarenheter av dövas undervisning än Borg och även mera systematiskt
vunna kunskaper, genom studieresor i andra länder.
Skillnaderna i synsätt mellan Borg och Castberg handlade främst om
vad som borde vara undervisningens huvuduppgift, språkträningen i ”modersmålet”
eller den praktiska undervisningen i olika hantverk. Yrkesträning
förekom också vid institutet i Köpenhamn men inte i samma omfattning
som på Manilla. Under Castbergs ledning och i samband med att institutet
en tid flyttade från Manilla in till Stockholm 1817, avvecklades den
praktiska yrkesträningen helt. Beslutet skulle man snart ångra då detta bi-
171