Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
re Anmärkningar om mäniskans utvärtes Sinnen” (Martin 1777:105). 29 Artiklarna
är alltså skrivna cirka tjugo år innan läkarkollegorna Acharius och
Westring fick sina artiklar införda. Vad som fick Martin att engagera sig i
frågan var, som han själv säger, ett:
…ännu lefvande exempel i Vallentuna socken [ ...] hvarest en
Man, som ifrån barndomen varit blind, likväl i allmänna lefvernet
snart sagt förrättar alla sysslor, som andra seende, och tillika
de finare göromålen. Han heter Pehr Johansson i Knåpet, Icke
långt ifrån Vallentuna kyrka (Martin 1777:4).
Främst var det den blindes förmåga att övervinna problemen med att inte se
och trots detta kunna leva och arbeta som andra, som väckte Martins nyfikenhet.
Pehr var vid denna tidpunkt 34 år gammal och hade genom giftermål
flyttat från Roslagen till Vallentuna. Han var blind sedan sitt tredje år
på grund av smittkoppor. Under sina första 30 år som synskadad kunde han
skilja mellan ljus och mörker, natt och dag, därefter såg han inget (ibid). Berättelsen
om Pehr uppskattades av ledamöterna i Akademien. Sten Lindroth
menade däremot, i sin historik över Akademien, att Martins beskrivning
inte hade något större vetenskapligt värde utan ”vädjade mest till sinnet för
det kuriösa”, som han skriver (Lindroth 1967:721). Även om det fanns vissa
spektakulära inslag i uppsatserna menar jag att syftet med artiklarna var en
medveten och vetenskaplig problematisering. Martin hävdade att:
Af dagelig förfarenhet och flera Auctores vittnesbörd, är den sanningen
nogsamt bekräftad, at när ifrån ungdomen någon förlust
sker på etdera eller några af en människas fem utvärtes sinnens
förmögenheter, ersättes samma förlust genom desto mera fullkomlighet
uti et eller flera af de öfrige, ja äfven uti högre Själens
egenskaper, deraf sålede vises, hvad övning och vana kan hjelpa
föreställningen, hvarigenom människan gifver desto nogare aktning
på objecterne, at kunna ernå en naturlig, glad och beqväm
Sammanlefnad (Martin 1777:3f).
29 För denna avhandling fick Roland Martin Vetenskapsakademiens stora guldmedalj.
(Svenskt biografiskt handlexikon 1906:129)
82