Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll genom utbildning och inspektion
Föreställningar om blindhet
En av de samverkande intersektionella faktorerna som inte går att bortse
från och som jag vill diskutera och tydliggöra innan vi fördjupar oss i inspektörernas
rapporter, är funktionsnedsättningen i sig, den totala frånvaron
av visuell förmåga eller olika grader av nedsatt syn. Skillnaderna mellan
dessa förhållanden kan vara av stor betydelse för levnadsförhållandena.
Ett flertal beteckningar förekommer i inspektörernas rapporter vilka
också påverkade föreställningarna om synskadade/blinda och därmed även
förhållningssättet och handlingsberedskapen. I likhet med flera andra handikappforskare
ser jag kategoriseringar av funktionsnedsättning som en intersektionell
dimension (se Grönvik & Söder 2008:17ff).
Forskning och åtgärder inriktade på individuella funktionsnedsättningar
har betecknats som den individuella modellen eller den medicinska
modellen och kritiserats för avsaknaden av social och kulturell förståelse
vilket ökat stigmatiseringen. Kritiken har varit motiverad men jag ser
ingen anledning att förstärka motsättningen. Rehabilitering och habilitering
är nödvändiga. Flera perspektiv tillsammans skapar förhoppningsvis
ökade kunskaper och förståelse. Att konstatera att någon är synskadad behöver
inte innebära att problemen förläggs till den synskadade individen.
Och för den seende räcker det inte med att blunda för att förstå vad det
innebär att inte se. Det krävs en anpassning av samhället och ett förändrat
bemötande genom ökade kunskaper.
Beteckningen blind som det används i källmaterialet skall uppfattas
som ett samlande begrepp och kategorisering. Den innefattar allt från total
blindhet från födelsen till olika grader av synnedsättning som påtagligt
inverkar på synskadades livsvärld och levnadsförhållanden och på omvärldens
uppfattning. Vi rör oss över vida variationer av nedsatt synförmåga
och olika konsekvenser för det dagliga livet, vilket jag vill betona. Blind
blir därmed en problematisk kategorisering då den främst förknippats med
fullständigt frånvaro och bortfall av visuell förmåga och ofta även ”andligt
mörker” (se t.ex. Anna Didoff rapport 1923). Det leder till en jämförelse
mellan seende och blindhet vilket för tankarna till normaliteten, det som
är vanligt förekommande och därmed också till en felaktig tolkning och
till missförstånd. Den som aldrig har sett kan varseblivningsmässigt inte
uppleva att hon lever i mörker (Karlsson 1999:123).
193