Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
da utan ekonomiska resurser kunde förhållandena bli omöjliga. Ibland finner
inspektörerna apatiska blinda vilka tappat all arbetslust då tillverkning
och försäljning gått dåligt. I sådana fall gjorde de allt för att uppmuntra, ge
praktiskt stöd och rekommendera något ekonomiskt bidrag.
Om det fanns en motvilja till att anställa blinda i fabriker verkar oklart.
Snarare var det så att det till en början aldrig var ett mål för blindsaken och
specialskolorna. I stället valde man yrken som kunde utföras av en enskild
person i dennes hemmiljö. Onekligen fanns det speciella problem då det
gällde blindas förflyttning längre sträckor, som mellan en bostad och en arbetsplats.
Det handlade även om att blindsaken inte drev frågan tillräckligt
kraftfullt. Det verkar som om man ville klamra sig fast vid de gamla yrkena
så länge som möjligt, vilka i och för sig var hedervärda. Men att dra borstar
och göra korgar var också ett mycket hårt arbete som slet på kropp och tålamod.
Det var först efter undersökningsperiodens slut på 1930 och 1940-talen
allt flera synskadade anställdes inom industrin, till exempel på Optimus
och Elektro Helios, vilket gav högre inkomster och bättre arbetsförhållanden
(Olsson 1988). På 1940-talet anställde De blindas förening en speciell konsulent
med uppdraget att ordna arbeten för blinda inom industrin.
Blindyrkena blev för många en fångenskap, något man inte valt om
det funnits alternativ. Vilka yrken som var möjliga för blinda var främst en
klass- och könsfråga.
Nya yrken som borde ha passat väl, till exempel inom fabrikstillverkning,
telefoni och massage, hade svårt att få gehör inom blindsaken trots
att en livlig diskussion fördes. Trots en ambivalent hållning inom blindsaken
och bland inspektörerna till musiken som försörjningsform gav den
verksamheten åtskilliga blinda både inkomster och respekt. Några få av
de mest musikaliska kunde ägna sig åt musik mer eller mindre professionellt
och turnerade runt landet, andra blev pianostämmare eller organister.
Samtidigt sågs musicerandet på gator och torg som vagabonderande och
moraliskt förkastligt, något som riskerade att ifrågasätta hela blindsaken.
En del av svårigheterna att försörja sig på blindyrkena skyllde inspektörerna
på brister i utbildningen och på ett för svagt stöd från anhöriga. Nästan
ingen synskadad/blind från fattiga förhållanden kunde klara sig utan
stöd antingen av anhöriga och fattigvården eller med bidrag från blindsa-
284