Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
Som berörts i inledningen kan detta förstås som ett uttryck för egocentrism
och oförmåga att sätta sig in i andras livsförhållanden. Synsättet utgår från
hörandes erfarenheter och i normativitetens krav på likhet och talförmåga.
Att detta tidigt visade sig vara en svår metod för undervisning hindrade inte
strävandena att ”normalisera” döva genom att försöka lära dem tala. I följande
exempel får vi lära känna en elev och hans lärare i en undervisningssituation
som förmedlar något av tidens förhållande till hörselskadade/döva inom
de ekonomiskt och socialt resursstarka samhällsgrupperna.
”Försökt sätt att lära Dumbar läsa och tala”
– Wolfgang Henrich Helsingius
År 1762 fick vetenskapsakademien motta ett manus med ovanstående titel.
I uppsatsen beskriver författaren, salpetersjuderidirektören Abraham Argillander
(1722−1800) i Österbotten, som vid denna tid var en del av Sverige,
hur han under ett års tid undervisat en cirka tolv år gammal döv pojke
som hette Wolfgang Henrich Helsingius (1749−1795). Pojken var son till
en avliden prost i Insalmi. Ledamöterna i akademien fann skriften värd att
tryckas och skriver att den kan vara:
…til god anledning för de föräldrar, hvilka hafva den sorgen, at
något af deras barn är stumt, eller, som det i allmänhet kallas,
dumbe, helst ingen förut på vårt språk något skrivit i det ämnet”
(Argillander 1771:2).
Vad som betonas i uttalandet var stumheten (ordet dumbe betydde stum)
i beteckningen dövstum och syftade på den bristande talförmågan, inte
dövheten. Osäkerheten om hur Argillanders skrift bäst kunde spridas gjorde
att den blev liggande ända till 1771 då den trycktes och gavs ut som en
bilaga till läkaren Nils Rosén von Rosensteins bok Underrättelser om Barns
Sjukdomar och Deras Bote-Medel. På detta sätt räknade akademien med att
nå ut till en större läsekrets än om uppsatsen enbart publicerats i Handlingarna.
Här passade också artikeln bättre än i Handlingarna som hade ett
92