Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Pär Aron Borg och undervisningen av blinda och döva
kunde den döve göras oskadlig för samhället och till och med nyttig. Den
högsta kunskapen var den om moral och religion, vilket han ansåg vara
den viktigaste uppgiften för dövläraren.
Den praktiska yrkesträningen var behövlig mera som omväxling, för att
träna kroppskrafterna och förbereda eleverna för yrkeslivet. En skola inriktad
på hantverksutbildning var helt onödig då en sådan utbildning kunde
fås hos vilken hantverkskunnig yrkesman som helst. Argumentet känns
igen från debatten i den svenska riksdagen. Och någon konstnär, kunde
enligt Castberg en döv inte bli på grund av dennes bristande språkförståelse,
fantasi och avsaknad av kunskap om mytologin. Utan språk hade
den döve ingen förmåga att föreställa sig tingens väsen eller att fantisera.
Det är en märklig uppfattning om döva av en språkkunnig dövlärare som
haft hjälp av en porträttmålare i undervisningen (Gudman, Holm m.fl.
1983:8ff 8ff). ). Möjligen var denne målare en person som inte var döv från barn- barn-
domen. Castberg borde ha känt till förekomsten både av döva skulptörer
och målare inom konsthistorien.
Samtidigt hävdade han vikten av dövas ”själsutveckling” och att språkträningen
borde stå i centrum för undervisningen. Denna motsägelse kan
möjligen förklaras med hans underskattning av barndomsdövas utvecklingsmöjligheter.
Han var mera positiv till talundervisning än Borg trots
att erfarenheten visat att endast ett fåtal blivit riktigt duktiga genom att de
kunde förstå hur ljud uppstod och tolka läpprörelser. Vissa döva kunde enligt
Castberg lära sig flera hundra ord. Ingen skall dock ha lärt sig ett uttal
till den tydlighet att de kunde föra ett allmänt samtal. Trots sitt bemödande
hade Castberg inte nått mycket längre än vad Samuel Ödmann gjorde
med undervisningen av sin dotter. Han avslutar sin redogörelse med att
peka på att endast tretton av Borgs elever fått statens stöd och att ytterligare
sju hade kunnat undervisas med frivilliga bidrag vid denna tid. Behovet
var betydligt större och han räknar med att det i landet fanns 50−60
döva i skolåldern som var mottagliga för undervisning (Castberg 1818:12ff).
Castberg menade att Borgs organisering av undervisningen hade uppenbara
problem, bland annat i bristen på utbildningsplatser och ekonomiskt
resurser för en utvidgning av undervisningen.
173