Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
riktig. Liknande förhållanden sägs ha rått tidigare då dövlärare visade upp
sina elever. Dövläraren Pereiras mest framstående elev Saboureaux var inte
helt döv (Andersson 1995:45), något som inte behöver förminska den pedagogiska
och sociala betydelsen av undervisningen. Däremot visade det att
framgångar i undervisningen kunde vara svåra att uppnå.
I bedömningen av dövas språkliga kommunikation utgick Guldbrand
från normaliteten. Det som fattades en ”dövstum” var de hörandes språk
och tal. Teckenspråket sågs som en ofullständig ersättning och det var få
som behärskade språket. Guldbrand menade att den mest framkomliga
vägen för kommunikation mellan döva och hörande skedde genom skriftspråket.
Han angriper även Borgs tanke att kolonisera dövstumma, att
sammanföra dem på ett ställe där de inte enbart fick utbildning utan även
sin försörjning. Med tanke på den mängd dövstumma som beräknades finnas
i landet var Borgs idé felaktig och ogenomförbar då det skulle innebära
att hundratals döva måste underhållas av staten. Även i denna kritik
måste man ge Guldbrand rätt förutsatt att detta var vad Borg ville göra,
vilket knappast är en riktig tolkning. Borg kritiseras även för att han inte
lärt upp någon efterträdare. Institutet riskerade därmed att vid Borgs bortgång
stå utan kunnig ledning (Prawitz 1913:526−541) en slutsats som också
den visade sig vara förhastad, då både sonen O. E. Borg och en broder
till P. A. Borg var väl insatta i undervisningen. Senare kom ytterligare en
son Pär Aron Borg d. y. att ägna sig åt dövundervisning. Guldbrand hade
onekligen anledning att vara negativ till Borg personligen eftersom en stor
del av skulden till bråket kunde läggas på Borgs agerande. Han hade lockat
till sig flera elever och på intet sätt försökt underlätta verksamheten vid
det statliga institutet. Guldbrand hade till slut tvingats lämna sitt uppdrag.
Att Castberg och Guldbrand hade ett högre ambitionsmål beträffande
den teoretiska undervisningen än Borg torde stå klart. De var också mera rationella
än den känslosamme Borg. Utifrån elevernas synpunkt skall dock
skillnaderna inte överdrivas. Borgs förståelse för teckenspråkets betydelse för
dövas utveckling och den mycket goda kontakten med eleverna kompenserade
för andra brister. Samtidigt hade han goda möjligheter att manipulera
omgivningen. Elevernas språkutveckling var om man ser det från ett hö-
180