Omsorg och Kontroll En handikapphistorisk studie 1750- 1930

Omsorg och kontroll
personer i samhället som stödde Borg, ett naturligt filantropiskt inslag som
skulle komma att fortsätta och utvecklas betydligt de kommande åren. 45
Inte enbart Borg själv utan även hans omgivning tycks vid denna tid redan
ha uppfattat honom som den ”...i detta Rike värdigt träda i fotspåren
af Frankrikes odödlige de l´Epée” (Nyström 1900−1908:189, hf III). Att de
tillkallade vittnena okritiskt bevittnade examinationen kan förklaras av det
ovanliga i situationen och Borgs totala kontroll. Inget sådant hade tidigare
hänt och deltagarna fängslades av den ovanliga upplevelsen. Främst var
det dövas situation man fäste sig vid. När en elev förmår teckna något tillsynes
så enkelt som i vilket väderstreck:
...dess moder i sorger och fattigdom täljer sina långa år, eller vid
förklarandet af de begrepp det gör sig om tacksamhet, kyssa en
annans hand, trycka den till sitt bröst, och slutligen teckna med
pennan detta enkla och sanna uttryck: Minne i hjertat... (Nyström
1900−1908:190, hf III) blir vittnena tagna.
Den känslofulla situationen hade skapats av Borg. Åhörarnas reaktioner
känns något ovanliga för en sentida läsare, men skall nog tolkas med större
allvar. En jämförelse kan till exempel göras med dagens föräldrars bevittnande
av sina egna små telningars uppträdanden vid i olika sammanhang.
Den känslosamma uttrycksformen hörde till tiden och visade att Borg
lyckades fånga dessa betydelsefulla personers uppmärksamhet och därmed
stöd till undervisningen. Mycket små framsteg väckte stor förundran vilket
var till gagn för Borg och verksamheten. Detta i sin tur kan förklaras av
okunnigheten och de låga förväntningarna man hade på eleverna. Medan
elevernas förutsättningar underskattades överskattades den bildade läraren.
Vittnenas intyg avslutas med bibelcitatet ”Hvad j hjort en af dessa minsta
mina bröder, det hafven j ock gjort mig” (Nyström 1900−1908:189−90, hf
III). Borg sågs som en god människa, agenten för den kristet - humanitära
och nyttoinriktade diskursens intentioner, vilka han förvandlade till en
praktik. För att detta skulle lyckas krävdes dock mera uppmärksamhet och
stöd från allmänheten och landets styrande.
45 J. G. Oxenstjerna, Clas Fleming, G. Adleberth, S. af Ugglas, S. Rosenhane
och N. Rosenstein som intygar sin vördnad för läraren och hans arbete.
124