Identitet i praktik - Identity in Practice

6 pl A t s A t t l e vA p l A t s A t t d ö – p l A t s e r F ö r k u lt u r e l l p r A k t i k i n o m mä l A r dA l e n s t r At t Bäg A r k u lt u r
begravningsplatsen haft en vidare utsträckning åt detta
håll. Det finns således goda skäl att misstänka att de tre
påträffade grupperna brandgravar kring pålkonstruktioner,
bara varit tre i en rad av långt fler gravgrupper längs
Fågelbackens strand.
Året efter undersökningen på Fågelbacken påträffades
ytterligare exempel på brandgravar vid förnyade
undersökningar på den landvända boplatsen Östra Vrå
i samband med en kabeldragning. Gravanläggningarna
bestod av två 2,5 x 4,5 m stora gropar täckta av stenpackningar
som huvudsakligen var uppbyggda av ett
50-tal både hela och sönderslagna malstenar (Kihlstedt
1996 s.74-75, 2006, Kihlstedt et al. 1997 s.118, Lidström-
Holmberg 1998 s.138). I groparnas botten påträffades
brända och obrända (eller dåligt brända) ben och tandfragment
från små barn. Från grav A2 föreligger 51
brända kraniefragment (1,9 gr) från ett barn (infans I,
troligen i första halvan av åldersintervallet, dvs. 0 till
3-4 år). Från grav A3 graven föreligger 72 brända och
obrända fragment (5,1 gr) från kranium och tänder från
ett eller möjligen flera barn i ålderskategorin infans I (0-7
år). Vardera stenpackning innehöll skärvor från varsin
liten trattbägare med hög hals, dekorerad med yttäckande
tvärsnodd (figur 6.14). Ett förkolnat sädeskorn (vete)
från den ena anläggningen har daterats till slutet av tidigneolitikum,
Ua-6937, 4600±60 BP (Kihlstedt et al.
1997 s.126, Kihlstedt 2006). Gravarna påträffades i ett
smalt kabelschakt och det är inte känt i vilken mån de
ingår i en större gravanläggning, till exempel en långhög
(se vidare nedan).
Hösten 2007 har brända människoben påträffats vid
undersökningarna av trattbägarboplatsen Nävertorp i utkanten
av Katrineholm. Huvuddelen av människobenen
påträffades koncentrerade i ett ytligt lager någon meter
väster om ett kraftigt stenskott stolphål. Enligt den preliminära
bedömningen i fält rör det sig om ben från en
vuxen man (Roger Edenmo och Britta Kihlstedt muntligen).
Relationen mellan benlager och den stenskodda
pålen uppvisar klara likheter med de pålanläggningar som
fanns i anslutning till brandgravarna på Fågelbacken (jfr.
ovan). Liksom Östra Vrå är Nävertorp en landvänd lokal
belägen på sandheden invid en ås, relativt kustnära men
ej direkt vid stranden. Nävertorp är belägen blott några
hundra meter från trattbägarlokalen Mogetorp där en
konstruktion som kan tolkas som en långhög påträffats
(se vidare nedan).
Brända människoben har även påträffats på trattbägarboplatsen
Anneberg, Uppland. Dessa är inte omnämnda
i de skrifter som hittills publicerats om lokalen
(Ann Segerberg muntlig uppgift, Torbjörn Ahlström
muntlig uppgift). Totalt föreligger 15 fragment människoben
(22.4 g, skallfragment, tänder och en halskota),
det framgår ej av den osteologiska rapporten om alla
fragment är brända (Ericsson et al. opublicerat). Ett av
Figur 6.14. Trattbägare från brandgrav A2 (vänster) och brandgrav
A3 (höger) på Östra Vrå, Södermanland. Efter Kihlstedt (2006). Skala
1:4.
Figure 6.14. Funnel beakers from cremation grave A2 (left) and A3
(right) at Östra Vrå, Södermanland. After Kihlstedt (2006). Scale 1:4.
människobenen (ett bränt skallfragment) har 14 C-daterats
inom ramen för föreliggande avhandlingsarbete i
samarbete med utgrävaren Ann Segerberg (figur 5.7).
Människobenenen påträffades spridda i det fyndförande
lagret på Anneberg och är ej knutna till en specifik anläggningstyp.
Vid sidan av dessa fynd påträffades även 19
kg djurben (Segerberg 1999 s.166). Människobenen utgör
således en försvinnande liten andel av fyndmaterialet och
det är därför tveksamt om Anneberg skall klassas som en
begravningsplats, snarare är det en strandvänd boplats
där hantering av döda också förekommit.
En mil NV Anneberg, på en ö i den tidigneolitiska
skärgården återfinns den strandvända trattbägarboplatsen
Bålmyren som undersöktes 2003. Även här påträffades
enstaka brända människoben som ett mindre inslag
i ett osteologiskt material som i övrigt var präglat av
fisk, säl och fågel. De tre benfragmenten från människa
kommer från två olika individer, bägge barn (infans I
och II) (Sundström & Darmark 2005).
I norra Gästrikland föreligger en femte fyndplats,
Norrfäbovägen 2, som utifrån en strandlinjedatering
samt fynd av slagen kvarts och keramik av neolitisk
karaktär bedömts som tidigneolitisk (R. Olsson 1999,
Björck 2000 s.32, 35). I samband med en undersökning
efter sandtäkt och anläggande av skogsbilväg på fornlämningen,
påträffades 250 g brända ben i en nedgrävning
som exponerats i täktkanten (R. Olsson 1999). Efter
avtorvning och rensning framträdde anläggningen som
en oregelbunden färgning c. 0,7 m i diameter. På ett djup
av 20 cm framträdde nedgrävningen som rektangulär,
0,4 meter bred och 0,7 m lång, den ursprungliga längden
har dock varit större då anläggningen är kapad av
täktkanten. Alla identifierbara ben (74 fragment, 130 g)
har bestämts till människa och bedöms komma från en
vuxen individ. Ben från såväl huvud, bål, arm och fot
är representerade, könsbestämning har ej varit möjlig
(C. Olsson 1999). Norrfäbovägen 2 hör till den nordli-
105