Identitet i praktik - Identity in Practice

Social interaction between agents of differing cultural
traditions engenders a reflexive mode of perception which
contributes to a break with doxic forms of knowledge.
Such exposure of the arbitrariness of cultural practices,
which had hitherto been mastered in a doxic mode, permits
and requires a change ‘in the level of discourse, so as to
rationalize and systematize’ the representations of such
cultural practices, and, more generally, the representation
of the cultural tradition itself . . . It is at such a discursive
level that ethnic categories are produced, reproduced and
transformed through the systematic communication of
cultural difference with relation to the cultural practices
of particular ‘ethnic others’. (Jones 1997 s.95)
Jenkins och Jones representerar tillsammans med Stephen
Cornell (1996, jfr. kapitel 2.4) en riktning inom etnicitetsforskning
som åter lyft fram kulturens roll för formerandet
av etnicitet, en faktor som tonades ner inom den under
1970 och –80 talet dominerande instrumentalistiska skolan.
Den senare diskuterade istället etniska grupper som
”interest groups”, betonade flyktigheten i etnisk identitet,
och hur strategiska val styrde identifikation (Jenkins 1997
s.16-20, 45-48, Jones 1997 s.72-79). Inom de mer extrema
varianterna av instrumentalism betraktades etnisk identifikation
som ett ”rationellt val” i syfte att ”maximera netto
fördel” (Jenkins 1997 s.19). Jones kommenterar kritiskt
denna aspekt av instrumentalismen:
The assumption, in many instrumentalist approaches, that
human behaviour is essentially rational and directed toward
maximizing self-interest results in an oversimplification of
the perception of interests by culturally situated agents .
. . The perception of appropriate or possible gains and
desires is culturally mediated, engendered by the dispositions
that individuals possess as a result of their experience
of the ’objective’ structures that define their socio-cultural
practices... (Jones 1997 s.79)
Bland de som på 1990-talet argumenterat för att man i
högre grad skall beakta kulturens roll i konstruktionen
av etnicitet finns också Fredrik Barth, en av pionjärerna
inom den instrumentalistiska skolan. Med hänvisning till
sin egen klassiska artikel i ämnet (Barth 1969) konstaterade
Barth 1994 självkritiskt: ”...the issue of cultural
content versus boundary, as it was formulated, unintentionally
served to mislead.”(Barth 1994 s.17), och han
betonar att:
...rethinking culture provides a useful, no, necessary basis
for rethinking ethnicity. This must be so: if ethnicity is
the social organization of culture difference, we need to
transcend habitual conceptions of this thing ‘culture’.
(Barth 1994 s.13)
2 ku lt u r, p r A k t i k o c H i d e n t i t e t
Wengers skrivande kring identitet och identifikation illustrerar
hur gruppidentitet formeras på många plan
inom ett kulturellt sammanhang, eller snarare hur en
persons identitet byggs upp av många lager av affiliation
till skilda grupper, affiliationer som kan aktualiseras i
olika situationer. Det är inte självklart vilken affiliation
som kan betraktas som ”etnisk”. Jenkins har exemplifierat
problematiken med en serie dualistiska oppositioner
ordnade i vad han kallar en segmentär hierarki (Jenkins
1997 s.40-43). Exemplet rör en person från Swansea i
Wales, en person som i mötet med någon från västra
Swansea definierar sig som ”från East Swansea”, i mötet
med någon Cardiff definierar sig som ”från Swansea”,
i mötet med någon från sydvästra Wales definierar sig
som ”från South-East Wales”, i mötet med någon från
norra Wales definierar sig som ”från South Wales”, i
mötet med någon från England definierar sig som ”från
Wales”, och så vidare. Jenkins föredrar att benämna de
lägre nivåerna som ”local identity” respektive ”communal
identity”, men finner det svårt att definiera gränserna
mellan olika nivåer. Istället nöjer han sig med att
konstatera att: ”...the communal, the local, the national
. . . are to be understood as historically and contextually
specific social constructions on the basic ethnic theme...”
(Jenkins 1997 s.43). Jenkins exempel på kontextbaserad
gruppidentitet är i grunden geografiskt, det lokala som
innesluts i gradvis vidare geografiska kontexter. Wengers
syn betonar i högre grad sammanhang som inte definieras
av geografi, även om de inte utesluter geografi som
en aspekt av identitet.
I en diskussion av gruppidentitet bland tidigneolitikums
jägare och odlare, vad som med referens till
kapitel 2.4 kan kallas segmentära samhällen, måste man
relatera gruppidentitet till de sociala sammanhang som
kan tänkas karaktärisera sådana kontexter (Sassaman
& Rudolphi 2001 s.408). Som jag argumenterat för i
kapitel 2.4 finns det en fortsatt relevans i begrepp som
kvinnor, män, familjer, släktskap, lokalgrupp, band och
stam, kulturellt definierade kategorier som kan relateras
till olika nivåer av samhällelig interaktion och integration.
Medan sådana kategorier sällan eller aldrig utgör communities
of practice sensu Wenger, är formerandet av sociala
sammanhang där kulturell praktik utövas, fomerandet av
communities of practice, likväl relaterad till dessa kategorier.
I ett samhälle med en genderbaserad arbetsfördelning,
kommer en hantverksgrupp ofta att vara uppbyggd av
personer tillhöriga samma (kulturellt definierade) könskategori.
Den kulturella konstruktionen av släktskap påverkar
vilka personer som kan gifta sig med varandra, och
de kulturella normerna som styr postmarital bosättning
påverkar sammansättningen av den grupp som bor och
verkar tillsammans. Gruppidentitet kan formeras på alla
nivåer, och kan omfatta både aktivitetsdefinierade grupper,
och grupper som är förenade av att de tillhör samma
37