Identitet i praktik - Identity in Practice

10 öv e r r e g i o n A l A s o c i A l A s A m m A n H A n g u n d e r tidigneolitikum
Vid sidan av den klassiska kamkeramiska kärlformen
förekommer även låga skålar inom jäkärlägruppen. Det
föreligger 14 C-dateringar från två jäkärlälokaler, Nummenharju
i Sauvo som dateras till senmesolitikum och
Nöjis i Dragsfjärd som dateras till tidigneolitikum (figur
10.32).
Även i stenindustrin finns det regionala traditioner,
där vissa yxtyper karaktäriserar olika landsändar. Meinander
skriver:
I sydvästra Finland har vi den s.k. Jäkärlä-yxan, i Österbotten
den s.k. österbottniska yxan och i Karelen har vi
centrum för den rysk-karelska yxans spridning; alla dessa
yxtyper är i stort sett samtidiga. (Meinander 1961 s.16)
Meinanders poäng med att peka på dessa yxors begränsade
spridning, var att de inte sammanföll med kamkeramikens
mycket större utbredningsområde. Medan det
är riktigt att dessa yxtypers utbredning är mer begränsad
än Ka II keramiken, så sammanfaller de dock till en del
med den rumsliga utbredningen av de regionala keramiktraditionerna
som diskuterats ovan. Jäkärläyxorna
är inte definierande för jäkärlägruppens boplatser, men
har en geografisk spridning som i huvudsak sammanfaller
med jäkärläkeramikens utbredning (Meinander 1961
s.16 , Edgren 1966 s.115-120). Om de återstående två
yxtyperna har en utbredning med tyngdpunkt i Karelen
och Österbotten, så kan frågan väckas om inte dessa
rumsligt sammanfaller med kaunissaari/kierikki keramikens
spridning.
Utan att fördjupa mig vidare i denna problematik,
tycker jag mig ana en komplex väv av överlappande sociala
sammanhang också i det tidigneolitiska materialet
från Finland, som kommit i uttryck i lokala, regionala och
överregionala hantverkstraditioner (jfr. Asplund 1998).
Medan Meinander med viss grund ifrågasatte relevansen
i ett övergripande begrepp som kamkeramisk kultur,
så menar jag att också denna överregionala nivå har en
relevans, just i mötet mellan människor från ett annat
socialt sammanhang, en situation som jag tror förelåg i
exempelvis området mellan Lillberget och Vuollerim i
Norrbotten. Även i söder, i övärlden mellan södra Finland
och östra Mellansverige, finns en zon där människor
från olika kulturella kontexter kan ha mötts.
De från Mälardalen sett närmaste lokalerna med tidigneolitisk
kamkeramik, Södra Rödmyra och Tisdal, är
belägna i Långbergsöda, Saltvik sn, på Åland (jfr. kapitel
4) och uppvisar både typisk kamkeramik (Ka II:1) och
jäkärläkeramik (Dreijer 1941, Äyräpää 1956 s.13, 15,
Nuñez & Storå 1992, Stenbäck 2003) (figur 10.33). En
del av den stenmagrade keramiken på Tisdal, skiljer sig
från den gängse definitionen av kamkeramik genom att
kärlen uppvisar en ”mjukt s-formigt böjd” profil (Dreijer
1941 s.34, 49), det vill säga en kärlprofil som utmärker
trattbägare av samma ålder i det närbelägna Mälardalen
(jfr. kapitel 8). Stenmaterialet från Tisdal inkluderar fyra
avslag av kristianstadflinta från nordöstra Skåne, ett råmaterial
som visar på kontakt med människor tillhöriga
trattbägarkulturen på västra sidan Ålands hav.
I ljuset av detta är det tänkbart att formgivningen av
de profilerade krukorna inspirerats av trattbägarens kärlform.
Det är också möjligt att de faktiskt är trattbägare,
som förts från Mälardalen till Åland. Ett mynnings- och
halsparti till en av de profilerade krukorna avbildas av
Dreijer (1941 fig. 29:4). Krukan är dekorerad med horisontella
rader av vertikalt applicerad kamstämpel på
mynningsrand och hals, samt har två rader gropintryck
– en rad under mynningsranden och en rad vid övergången
mellan hals och skuldra. Både dekorelement och
komposition känns igen från trattbägare från Mälardalen,
men förekommer för all del även på Ka II keramik. Jag
har ännu inte haft tillfälle att på plats granska keramiken
från Tisdal, varför frågan måste lämnas öppen.
Hur det än förhåller sig med de profilerade kärlen
från Tisdal, så visar som nämnts förekomsten av kristianstadflinta
på kontakt mellan människor från Ålands
tidigneolitiska kamkeramiska kultur och människor från
Sveriges trattbägarkultur. Även från finska fastlandet
finns konkreta exempel på sådana kontakter, i form av
fynd av två mångkantiga stridsyxor. Den ena, en svensknorsk
yxa av KIII typ, är funnen på en kamkeramisk
(Ka II:2/Ka III:1) boplats vid Lappo i mellersta Finland,
den andra är ett lösfynd från Esbo i södra delen
av landet (Äyräpää 1956 s.18-19, Edgren 1992 s.55). I
Mälardalen/Bergslagen finns motsvarande fynd av föremål
med ursprung i Finland. Christiansson har särskilt
pekat på fynden av skifferringar och en dubbeleggade
skafthålsyxa av kamkeramisk typ från Vad, Kumla sn,
i Västmanland, som importföremål från kamkeramiskt
område (Christiansson 1969 s.53-59, 68-69).
Ett särdeles intressant fynd föreligger från den tidigt
mellanneolitiska boplatsen Västra Mårtsbo, Valbo sn i
Gästrikland, där ett tiotal krukskärvor från en asbestmagrad
neolitisk kruka påträffats (figur 10.34) (Enqvist
1929, Claeson 1932, 1934(r), Kaelas 1957 s.131, Jonsson
1958). Redan Bagge noterade att krukan skiljde sig
från den betydligt yngre, asbestmagrade keramiken som
förekommer i mellersta och norra Norrland (citerad i
Jonsson 1958). Baudou har föreslagit att mårtsbokrukan
skall vara av finskt ursprung (Baudou 1973 s.14). Carpelan
nämner mårtsbokeramiken i förbigående och menar
att det är mellanneolitisk asbestskeramik av finsk typ
(Carpelan 1979 s.14). Professor Milton Nuñez, Uleåborg
har bistått mig i en bedömning av skärvorna och funnit
att det rör sig om en kierikkikruka, det vill säga ett kärl
vars ursprung troligen står att finna i mellersta eller östra
Finland (figur 10.35). Krukan är dekorerad med långa
smala kamstämplar, vilka applicerats vertikalt och diago-
265