Identitet i praktik - Identity in Practice

erga är en vulkanisk gångbergart som förekommer i
öst-västligt löpande gångar vars bredd typiskt varierar
mellan 2 och 30 meter (Gorbatschev 1972 s.42-43). Den
Hornfels som bröts av Tungei är istället en kontaktmetamorf
bergart som förekommer som skikt eller lager
mellan andra bergarter. Som en följd av senare geologiska
processer var dessa lager exponerade som omkring 2
meter breda band i det omgivande berget. Till det yttre
finns således likheter mellan Tungeis hornfelsklyft och
de gångar av porfyritisk diabas som nyttjats i Mälardalen/Bergslagen
och ur logistiskt hänseende kan arbetet
i stenbrotten därför ha haft en del gemensamt. Som
nämnts så skiljer sig emellertid skalan på stenbrytningen
mellan Mälardalen/Bergslagens TRB och Tungei. Då
porfyrit från närbelägna och samtida trattbägarboplatser
som Skogsmossen, Skumparberget och Hjulberga kännetecknas
av porfyrit med olika petrografiska särdrag,
är det troligt att man från respektive lokal brutit sten i
mindre skala i var sitt klyft, snarare än att som hos Tungei
samordnat bryta sten ur tre angränsande brott i samma
hornfelsförekomst.
Hos Tungei var stenbrytningen en exklusivt manlig
sfär och nyttjanderätten till specifika brott var reglerad
i enlighet med patrilinjär affilation. Det går inte att bedöma
om stenbrytningen under tidigneolitikum i likhet
med Tungei-exemplet utfördes av personer tillhörig en
specifik social kategori, eller om den inbegrep ett större
segment av lokalsamhället. Det kontinuerliga nyttjandet
av samma porfyritklyft på lokaler som Skogsmossen
och Skumparberget, vars dateringar sträcker sig över
flera hundra år, tyder dock på att de lokalboende ägde
nyttjanderätt till detta specifika stenbrott och att denna
nyttjanderätt upprätthölls genom generationer. Jag har
i ett annat sammanhang föreslagit att den sociala enhet
som reproducerades på Skogsmossen kan kategoriseras
som ett matrilinjärt och matrilokalt ättsegment (Hallgren
2000a). I den mån denna tolkning är riktig (se vidare
kapitel 8.6), så är det således den lokala matrilinjära ätten
som ägt nyttjanderätten till det specifika porfyritbrott
som brukats på Skogsmossen. Om brytningen av yxsten
inom Mälardalens trattbägarkultur i likhet med exemplet
Tungei var en manlig sfär, så bröt i så fall männen på
Skogsmossen sten i ett porfyritklyft som tillhörde deras
fruars ätt.
En viktig poäng med exemplet Tungei är att även om
arbetet bedrevs av en snävt avgränsad social kategori
(män), så var denna grupp – och produkterna av deras arbete
– inte desto mindre en del av ett vidare socialt sammanhang.
En förutsättning för att männen kunde arbeta
flera månader med stenbrytning var att kvinnorna skötte
arbetet med trädgårdsodling och skötseln av svinen under
männens bortavaro och som nämnts levererade kvinnorna
mat och förnödenheter till stenbrottsarbetarna
under hela perioden stenbrytningen pågick. Kvinnorna
230
Fr e d r i k HAllgren
spelade också en roll när arbetet i klyften avslutades då
de genomförde en rituell attack på männen.
The end of an expedition was marked by what can be
termed a ’ritual fight’, an attack of women upon men.
A day was set by the men for their emergence from the
bush camps after general agreement among the quarrying
parties that every man was satisfied with his share of
axe stone. The word was brought outside and the women
brought pigs to the camps for a small celebratory pig kill.
But they also armed themselves with sticks and, at the
appropriate time, smashed down the teper, stormed the
camps and thrashed about them, beating whatever lay
in their path, including their menfolk. . . to drive away
the spirit-sisters with whom the menfolk had been ’cohabiting’;
the women beat the ground to banish the spirits
underground. Finally they burnt down the men’s houses
and collected the axe stones in their net bags, after which
everyone returned to the settlements in the valley below.
(Burton 1984 s.242)
Till skillnad från Tungei bryter Langda råmaterial för
yxtillverkning ur stenblock som eroderar fram i åraviner.
I detta skiljer de sig också från brytningen av yxsten
inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur som
främst tycks ha bedrivits i fasta klyft (jämför ovan).
Glimmerskiffer för malstenstillverkning förefaller däremot
ha brutits ur morän- eller flyttblock. Prospektering
och brytning av glimmerskiffer inom Mälardalens TRB
kan därför ha uppvisat vissa likheter med arbetet med
anförskaffande av yxsten hos Langda. Täktarbetet hos
Langda bedrevs av en grupp män, ofta åtföljda av unga
pojkar och flickor, som under loppet av några dagar
genomsökte en sträcka av en åravin (Stout 2002 s.696).
Även om arbetet med brytningen av yxsten liksom hos
Tungei utfördes av män, så tycks täktarbetet i övrigt inte
ha präglats av den strikta könssegregering som karaktäriserade
det förra exemplet, då åtminstone unga flickor
kunde vara med vid brotten.
Under den period expeditionen varade bodde man på
en lägerplats i anslutning till ån som genomsöktes och en
del av den initiala tillslagningen utfördes även på denna
plats. Prospekteringen var inriktad på varianter av en lokalt
förekommande basalt/andesit. Liksom tillgången på
den hornfels som bröts av Tungei var reglerad av kvinnliga
mytologiska väsen, så var stenblocken av basalt/
andesit som Landga nyttjade för stenbrytning associerade
med en mytologisk kvinnogestalt, Alim Yongnum,
som fött stenblocken. Blocken betraktades därför som
levande väsen och under sökandet efter yxsten ropade
man på dem med deras ”hemliga namn”.
...the adze makers view the stones they work with as living,
intentional subjects. Thus, knappers will speak of stones’