Identitet i praktik - Identity in Practice

Oavsett sarnowogruppens kronologiska position, så
bör människor från den sena bandkeramiska miljön ses
som delaktiga i skapandet av trattbägarkultur, dels därför
att de grödor och tamdjur som dyker upp tillsammans
med den äldsta trattbägarkeramiken på ertebölleboplatser
som Dąbki och Rzucewo bör ha sitt ursprung i bosättningar
från sen bandkeramisk (lengyel) kultur, dels
därför att trattbägarkultur efter en kortare (Bogucki 1992
s.367) eller längre (Czerniak 1994 s.186, 199-201) period
av överlappning avlöser lengyelkultur i områden som
Kujavien och Chelmno.
Den trattbägarkultur som skapades inom det gamla
bandkeramiska området delar i stort repertoar med TRB
i Pommerns kustland och Skandinavien, också i Kujavien
förekommer således artefakttyper som trattbägare,
lerskivor, kragflaskor, fyrsidiga slipade yxor och mångkantiga
stridsyxor (Midgley 1990, Grygiel & Bogucki
1991, Domanska & Rzepecki 2004, Larsson & Rzepecki
2005). Som diskuterats i kapitel 10 så innebär dock inte
likheterna i repertoar nödvändigtvis en likhet i betydelse.
Samma typ av artefakt kan ha getts skilda meningar i
olika lokala och regionala sammanhang. Det är troligt
att skapandet av TRB betydde något helt annat för de
jägare-samlare som för första gången tog upp jordbruk,
än för de jordbrukare som visserligen förändrade sina
hantverkstraditioner och bosättningsmönster men likväl
fortsatte med näringspraktiker (odling, boskapsskötsel)
de redan tidigare utövat.
Även om föremål som lerskivor och kragflaskor
således kan ha spelat skilda roller på olika platser, så
må de inte desto mindre ha haft det gemensamt att de
anspelat på överregionala sociala sammanhang. Dessa
vidare sammanhang överensstämmer säkert inte med det
som arkeologer definierar som ”trattbägarkultur”, och i
synnerhet inte med TRB i dess vidaste mening med en
utsträckning från Slovakien i söder till Bergslagen i norr
och från Ukraina i öst till Nederländerna i väst. Tänker
man sig en mer begränsad geografi – de regioner som
enskilda människor kan tänkas ha känt till genom direkta
färder och besök, släktskapsförbindelser, deltagande i
cirkulationsnätverk för exotiska föremål och genom
berättelser och myter (kapitel 3), så kan delar av det vi
kallar trattbägarkultur med dess likheter och skillnader i
kulturell repertoar ha känts igen som betydelsebärande
också för de tidigneolitiska människorna. I de trattbägarkulturens
norra randbygder som diskuterats här kan
det specifika med förändringen från ett liv som jägaresamlare
till en livsstil som inkorporerade aktiviteter som
odling och fädrift ha varit särskilt synligt, just därför att
människor i angränsande regioner valde annorlunda.
I kapitel 10.2 diskuteras de tidigneolitiska samhällen
som fanns norr om de nordligaste trattbägarbosättningarna
i Skandinavien och Polen. Det arkeologiska
materialet från Skandinavien norr om trattbägarkulturen
278
Fr e d r i k HAllgren
diskuteras i termer av tidigneolitisk skifferkultur. Utan
att förneka att det finns lokala och regionala skillnader,
så finns det också gemensamma nämnare och återkommande
drag inom skifferkulturen, vad som skulle kunna
kallas en delad repertoar. Denna delade repertoar omfattar
element som en näringsekonomisk praktik helt inriktad
på vilda resurser, ett framstående skifferhantverk som
inkluderar produktion av skifferknivar, en cirkulation av
främmande skifferföremål och råskiffer av exotisk härkomst,
byggande och boende i vall- eller högomgärdade
hus med försänkt golvplan, en rituell symbolik där älgen
är central, samt en frånvaro av keramikhantverk.
Medan skifferkulturens jägare-samlare saknade, eller
valde att inte tillverka och bruka keramik, så hade
keramikhantverk redan bedrivits i 1500 år bland jägaresamlare
som levde i området norr om (vad som under
tidigneolitikum skulle bli) trattbägarkulturens nordgräns
öster om Östersjön. I det tidigneolitiska arkeologiska
materialet från norra Polen, Kaliningrad, Vitryssland,
Litauen och Lettland finns lämningar från flera delvis
likartade, delvis olika traditioner, material som brukar
betecknas nemankultur, zedmarkultur och narvakultur.
Under tidigneolitikum dyker ett inslag av ben från tamdjur
upp på neman- och zedmarlokaler i norra Polen och
Kaliningrad. Det är möjligt att fädrift inkorporerades
som en del av ekonomin i detta område. Trattbägarkulturens
nordgräns öster om Östersjön är i så fall inte
främst en gräns mellan jordbrukare och jägare-samlare
(även om det är troligt att det fanns reella skillnader i
näringsekonomi), utan en gräns mellan grupper av människor
med olika traditioner.
Det tidigneolitiska materialet från Estland och Finland
klassificeras som kamkeramisk kultur, fas Ka II
(”typisk kamkeramik”). I dessa regioner saknas spår efter
jordbruk. Kamkeramisk kultur utgör således ett exempel
på tidigneolitiska jägare-samlare med keramikhantverk.
De västligaste bosättningarna från tidigneolitisk
kamkeramisk kultur återfinns vid Kalixälvens mynning
i Norrbotten, dikt intill skifferkulturens område. Medan
utbredningen av jordbruk och keramikhantverk sammanfaller
i södra Skandinavien, så har keramikhantverket
således också haft en västgräns i Nordskandinavien, ett
faktum som än en gång understryker att det inte finns
något samband mellan näringsekonomisk praktik och
närvaro eller frånvaro av keramikhantverk.
I gränszoner mellan olika traditionsområden, i mötet
med människor från andra kulturella kontexter, kan
oreflekterad kunskap och dispositioner ha medvetandegjorts.
Det kulturellt specifika i den egna livsstilen kan ha
synliggjorts, insikter som kan ha bidragit till att forma en
identifiering med ett socialt sammanhang som sträckte
sig bortom det lokala. I en sådan process kan element
som delade hantverkstraditioner och delad materiell kultur
getts en betydelse i konstruktionen av gruppidentitet.