Identitet i praktik - Identity in Practice

hastighet av 20-30 km per dygn). Under 1500-talet var
det så pass vanligt att säljägare från finska Österbotten
drev iland längs Norrlandskusten eller på Åland att deras
jakträtt längs dessa kuster (som ifrågasatts av lokalbefolkningen)
stadfästes med ett kungligt dekret (Sundfeldt
& Johnson 1964 s.33, jfr. kapitel 7.2). Hur sådana
långväga kontakter och förhandlingar kan ha reglerats
bland jägare-samlare har diskuterats i kapitel 3.1. Man
får föreställa sig att norra Östersjön, Ålands hav och
Bottenhavet korsades av mängder av sociala allianser, allianser
som förnyades och cementerades genom långväga
besök, fester, gåvoutbyte, exogama giftermålsförbidelser
och krigsräder. Brist på kontakt, kan således knappast
användas som förklaring till varför keramiken inte spreds
västerut från Åland till Mälardalen.
Ovan diskuterades hur identitet skapades i deltagande
i kulturell praktik inom keramikhantverkets communities
70
Fr e d r i k HAllgren
of practice. Identitet definieras dock inte enbart genom
vad man gör, utan också vad man inte gör. ”We not only
produce our identities through the practices we engage
in, but we also define ourselves through practices we do
not engage in. Our identities are constituted not only by
what we are but also by what we are not.” (Wenger 1998
s.164, jfr. kapitel 2.7). Valet att inte tillverka sperrings
keramik kan därmed ha varit lika betydelsebärande för
Mälardalens jägare-samlare, som utövandet av keramikhantverk
var fyllt av mening för Ålands och Finlands
säljägare. Frågan varför Mälardalens jägare-samlare inte
tog upp keramikhantverk 5000 f.Kr. kan i så fall besvaras
med: Därför att man inte såg sig som människor
som bedrev keramikhantverk. Först 1000 år senare kom
denna tingens ordning att ändras, vid introduktionen av
trattbägarkeramik i Mälardalen, ett ämne som kommer
att diskuteras i de efterföljande kapitlen.